Recension: Grow Home [PS4]

Ibland krävs det inte flera hundra personer för att skapa ett spel som lämnar ett starkt minne i spelarens hjärta, det räcker med en riktigt bra idé och ett fåtal personer. Grow Home är ett lysande exempel på hur en liten skara människor med en tydlig vision lyckas producera något alldeles eget – något unikt och minnesvärt.

I studion Ubisoft Reflections startade åtta personer projektet, kraftigt inspirerade av Pixarfilmen Wall-E och Douglas Adams epos Liftarens guide till galaxen. Efter att ha visat upp det för ledningen togs beslutet att fortsätta utvecklingen, och att så småningom lansera spelet. Grow Home vann dessutom den första omgången av ”Rösta för att spela” som lanserades för PlayStation Plus-medlemmar under augusti. 

Jag spelar som den röda roboten B.U.D., som är en robot med gröna fingrar och kraftiga klätterklor. Uppdraget som jag har fått av skeppsdatorn M.O.M. består av att syresätta planeten som vi har hittat och det bästa sättet att göra detta är att få stjärnplantan att växa. Denna bönstjälksliknande planta kan kopplas ihop med svävande energistenar som får den att växa ytterligare.

Till en början kan B.U.D. endast hoppa och springa, alternativt vingla fram men runt om i spelvärlden finns kristaller som går att konsumera och så småningom ge oss nya krafter. Utforskningen påbörjas på fast mark med kullar och berg runt omkring – omgivningen är ganska mysig trots de kantiga polygonerna spelet matar oss med.

Ooooh – massa nya skott att skjuta uppåt! Eller åt sidan?

Jag märker ganska snart att min lilla robot är aningen svårstyrd, nästan på gränsen till fumlig, men det är något som jag vänjer mig vid relativt snart. Efter att ha hittat flertalet kristaller och klättrat lagom höga kullar, hittar jag så roten på bönstjälken som så småmingom ska uppta mestadelen av mitt fokus. Jag påbörjar klättrandet uppåt genom att använda R1 och L1 ungefär på samma sätt som i I am Bread (6/10) och det tar inte lång tid innan vi kommer upp till nästa nivå.

Här och där på stjärnplantan finner jag nya skott som jag kan klättra ut på och kan få att växa genom att trycka på fyrkant. Jag kan använda växtskotten för att transportera mig snabbare framåt eller för att försöka nå fram till en energisten. Om jag lyckas förena skottet med en av dessa stenar överför jag energi från stenen till plantan och kan få den att växa ytterligare en bit mot stjärnorna.

Den allsmäktiga stjärnplantan blommar när den når en höjd av 2000 meter och ju högre jag får den att växa, desto mindre fast mark har jag att pusta ut på. Mot slutet känner jag att spelet faktiskt utmanar mig rejält eftersom fokus mer och mer är av det vertikala slaget där stjälkens bana blir allt brantare.

Ett av spelets utmanande tillfällen – klättring med spontana kortslutningar!

Grow Home är en upplevelse olik någon annan. När jag försöker sammanfatta vad jag precis har gått igenom, är det andra spel, som till exempel Bloodborne (10/10) och Surgeon Simulator (7/10) som dyker upp i mina tankar. Emellanåt är B.U.D. lika svårstyrd som Nigels hand i kirurgsimulatorn och dessutom får min robot ibland för sig att släppa taget mitt i en utmanande klättringspassage, en och en halv kilometer ovanför mark. När jag närmar mig toppen av stjälken vet jag att varje misstag kan få mig att behöva spela om långa passager av spelande – därför känner jag av samma pulshöjande ögonblick som min sommarutmaning.

Bortsett från en smula klumpig styrning och de spontana hjärnsläppen av B.U.D. tycker jag att Grow Home är en positiv överraskning. Det är inte ofta jag känner en sådan tillfredsställelse i några timmars spelande som jag gör nu efter att ha lämnat in mitt första stjärnfrö till M.O.M. Visserligen utmanar skeppsdatorn mig med att hitta åtta frön till men det hoppar jag över för tillfället – jag är mätt och belåten efter första genom spelningen, på alla bra sätt jag kan tänka mig!