Recension: Gravity Rush 2 [PS4]

Några månader efter att PlayStation Vita släpptes 2012 kom det första Gravity Rush och trogna läsare har sett att jag håller det som en av Vitans bästa titlar. Jag har länge sett fram emot uppföljaren Gravity Rush 2 för att få fortsätta gravitationsmanipuleraren Kats äventyr.

Det finns en animerad kortfilm som berättar vad som hänt mellan det första och andra spelet, och det visar sig att Kat, Raven och Syd har sugits in i en kraftig gravitationsstorm och Kat är nu vilse i världen som en gruvarbetare i det svävande fattiga samhället Banga. Hennes följeslagare, katten Dusty, som ger henne gravitationskrafterna är borta och ingen tror på hennes berättelser om äventyren i Hekseville. Ganska snart får hon givetvis tillbaka sina krafter och Banga dockar vid en enorm stad, och spelet börjar på riktigt.

Syd rockar loss, för barnens skull

Jag måste börja med att hylla den genialiska spelmekaniken. Inget annat spel har lyckats förmedla en så otroligt tredimensionell känsla där du verkligen kan flyga precis vart du vill i spelvärlden. Glädjen av att bara sväva runt och utforska är så stor att jag emellanåt kommer på mig själv att ignorera uppdragen och bara uppleva världen.

Jämfört med föregångaren är allting ljusare och mer färgglatt här, men längst ned i det vertikala samhället finns en mörk kåkstad som ligger i skugga där en mystisk tjuvliga härjar. Allra högst upp bor den rika överklassen i enorma slott på individuella svävande öar. Mitt emellan finns marknaden, bostäder, hamnen och mångfalden gör att jag aldrig tröttnar på miljöerna.

Med ett enkelt knapptryck börjar du sväva och då kan du välja i vilken riktning du vill att gravitationen ska dra. Jag skrev tidigare om att flyga och sväva, men i praktiken faller du i en bestämd riktning. Senare i spelet låser du dessutom upp olika typer av gravitation där du kan bli mycket lättare för att kunna utföra hopp som om du befann dig i viktlöshet, eller bli tung för att få mer stuns i dina attacker.

Självklart handlar sången om fallande äpplen.

Stridssystemet är actionpackat och fiendeskaran är omväxlande. Det är lika tillfredsställande att gravitationssparka fiender som att skjuta stenar mot dem eller avsluta med en fläskig specialattack. Det finns några nya Nevi, som är fiendetyperna från föregångaren, men en stor nyhet är att det både finns mänskliga fiender, fordon och robotar att bekämpa.

Berättelsen är en variant på en klassisk Robin Hood-saga och drivs framåt i ett serietidningsliknande format i mellansekvenserna. Skulle du vilja ta en paus från uppdragen och berättelsen, kan du när som helst välja att åka till en gruvdimension och samla på dig ädelstenar och talismaner. Dessa gruvdimensioner har en helt annorlunda design och känns verkligen utomjordiska med ruiner och konstiga växter. Ädelstenarna finns även att samla när du utforskar staden och används för att uppgradera dina förmågor. Talismanerna är en nyhet och ger bonusar som exempelvis mer gravitationskraft och längre räckvidd för att plocka upp föremål.

I fotoläget har du ett stativ så du kan ta selfies

Även om jag generellt brukar rycka på axlarna åt onlinefunktionalitet i spel med en stark enspelarkampanj, har lägena vävts in så väl i Gravity Rush 2 att jag gärna tar mig an utmaningar och skattjakter. Inga av onlinelägena sker i realtid, utan de ser ut som speciella uppdrag på kartan. Min favorit är skattjakten, där andra spelare har tagit fotografier från en plats där det finns en skatt och det är upp till dig att hitta skatten. Utmaningsuppdragen har förstärkts med att du kan skicka ett bra resultat och utmana andra spelare att slå dig istället för att bara ha förutbestämda mål. Vinsten med onlineuppdragen är ädelstenar och en speciell sorts valuta som låser upp kosmetiska belöningar.

Utvecklarna har i intervjuer lyft fram inlevelsen som deras viktigaste mål, och de har verkligen lyckats med bravur. Det är en enorm frihetskänsla att kasta sig ut från en avsats och bara falla fritt i riktning mot nästa mål bara för att plötsligt stanna upp och utforska en mystisk avsats på undersidan av den svävande ön jag passerar. Varje spelsession får timmarna att kännas som minuter och jag har genuint kul när jag spelar. Suget efter att spela mer är så stort att jag inte kan låta bli att tänka att jag kanske redan första veckorna i januari spelar ett av 2017 års bästa spel.

Kommentera