Recension: God Eater 2: Rage Burst [PS4]

Monster Hunter-serien är en nästan gränslöst populär spelserie i Japan, som jag aldrig riktigt har lyckats fastna vid. Jag gillar till viss del den utmanande stridmekaniken, men det finns lite för många system och undersystem att hålla reda på, vilket gör att jag ganska snabbt tappar intresset.

Det är även anledningen till att jag har undvikit God Eater-serien fram tills nu, men det visar sig att förutfattade meningar inte är de mest informerade åsikterna man kan ha.

I God Eater 2: Rage Burst är världen under angrepp från gigantiska monster som kallas Aragami. Det finns ett begränsat antal människor kvar vid liv som besitter förmågan att bekämpa dessa fiender, och de kallas God Eaters. Som en medlem av Blood-enheten får vår protagonist snabbt lära sig att han är en väldigt lovande soldat i striden om mänsklighetens överlevande, och detta leder till mängder av uppdrag med eskalerande svårighet och storlek på motståndarna.

I början av spelet bombarderas du formligen med märkliga termer och spelsystem på ett vis som skvallrar en aning om att det är ett spel med några år på nacken. Dels förklaras mekanikerna inte speciellt ingående, och sedan hänvisas du att läsa på mer om funktionerna i en textdatabas. Det hela känns som motsatsen till intuitivt och inlärningsprocessen är ganska haltande, men lyckligtvis är svårighetskurvan väldigt snäll till att börja med. Det gör att det är väldigt svårt att misslyckas i början, och du får tid på dig att testa dig fram innan det är dags att ha koll på de centrala stridsmekanikerna.

Inte många andra spel låter dig döda jättelejon med rastaflätor.

Inte många andra spel låter dig döda jättelejon med rastaflätor.

Det finns även omfattande uppgraderings- och tillverkningssystem där du använder dig av komponenter som du samlar på dig under uppdragens gång för att förbättra din förmåga att dela ut stryk och överleva striderna. Du behöver dock inte tillbringa timmar med dessa system för att komma någonvart, som i Monster Hunter-spelen, utan får oftast tillgång till tillräckligt med komponenter bara genom vanligt spelande. När du kommer längre in i spelet behöver du förstås mer och mer råmaterial, vilket kan kräva lite repetition, men det finns definitivt värre exempel i andra spel.

Berättelsen går i de flesta fall att tolerera, men överlag gränsar den mellan fånig och ointressant. Den sedvanliga samlingen stereotypiska karaktärer finns med i din stridsenhet, och deras bakgrundshistorier utvecklas under kampanjens gång men överraskar sällan. När du får nya medlemmar i din grupp kan du utföra karaktärsspecifika uppdrag med dem, men de skiljer sig sällan från huvuduppdragen utöver att du oftast får en filmsnutt eller extra dialog med personen. Hela kampanjen går dessutom att spela tillsammans med upp till tre av dina vänner online, vilket är ett plus.

Ett av de mer blygsamma vapnen.

Ett av de mer blygsamma vapnen.

Den stora räddningen för spelet är själva stridandet som, trots en viss enformighet, är ganska kul. Det är underhållande att angripa dessa gigantiska bestar med dina medhjälpare som alla är beväpnade med orimligt stora vapen som ingen av dem borde kunna bära. Alla fiender har olika styrkor och svagheter, som du med fördel bör lära dig så snabbt som möjligt för att effektivisera striderna. Det finns även vissa punkter på motståndarna som du behöver attackera för att eliminera deras sköld eller försvar innan du kan börja göra rejäl skada.

Karaktärernas vapen har tre olika lägen. Primärt är de närstridsvapen, men kan även förvandlas till stora kanoner eller veckla ut sköldar för att motverka fiendeattacker. I närstridsformen kan de dessutom framkalla ett monsterhuvud som slukar lite av fiendernas livskraft, vilket resulterar i ökad kraft som du sedan kan överföra till dina allierade. Detta är i synnerhet viktigt när striderna börjar bli svårare eftersom det ökar hela ditt lags förmåga att göra skada.

Rent presentationsmässigt märks det tydligt att det här är ett spel som ursprungligen släpptes på PlayStation Portable. Upplösningen är förstås högre, och utvecklarna har putsat upp det som går, men i grund och botten är det inte ett spel som kommer att vinna några priser för fantastisk grafik. Samma sak gäller ljudet, som ibland är väldigt lågkvalitativt eller har en märklig mixning.

Det finns många anledningar till varför jag inte borde gilla det här spelet. Det är lite trubbigt och svårgenomträngligt på flera punkter, har en ganska ointressant berättelse och erbjuder ganska lite omväxling i uppdragen. Trots detta är det ganska kul att slakta monster med svärd stora som lyxkryssare, och jag känner aldrig att jag är tvingad att lägga ner alltför mycket tid på sidospår. Det är helt enkelt ett trevligt spel att köra i kortare stunder när jag vill koppla av hjärnan, och om detta låter som något som tilltalar dig kan det vara värt att kika närmare på.

Kommentera