Recension: Flywrench [PS4]

Under 2014 konverterade spelutvecklarna Messhof fäktningsspelet Nidhogg (7/10) till PlayStation 4 och PlayStation Vita, men nu har de kastat bort svärden för att istället skicka mig på en kosmisk tur i yttre rymden med deras senaste kreation – Flywrench.

Jag styr ett rymdskepp som fångar upp en signal från vårt solsystem, och eftersom jag är utanför dvärgplaneten Plutos omloppsbana behöver varje planet utforskas för att kunna låsa upp nästa himlakropp så att jag kan nå solen, där signalen kommer ifrån.

Mitt mål är att navigera min raket genom en rad olika nivåer, och detta gör jag genom att trycka på X-knappen för att hålla farkosten i luften, medan styrspaken rör skeppet i den riktning jag vill. Utmaningen är att inte kollidera med någon av de färgglada väggarna som noggrant har utplacerats som hinder på min väg mot målet.

Jag har aldrig sett ett rymdskepp som har problem med gaser förut.

Jag fick först vibbar av HoPiKo (4/10) när jag började spela Flywrench när det gäller grafik och en viss del även dess upplägg, men på en gång upptäckte jag att det här spelet är bättre, mer välgjort och framför allt rättvist. Nivåernas design är riktigt bra och bjuder på en stark kombination av pussel, balans och koordination. För att kunna passera genom väggar på vägen till mitt mål måste jag se till att matcha färgen på hindret. Håller jag till exempel in X-knappen lyser det en röd lampa som tillåter mig att passera genom röda väggar, och skulle jag råka släppa knappen för tidigt förstörs skeppet när jag krockar med en vägg.

Varje planet som ligger närmare solen är svårare än föregående, och det introduceras nya faror kontinuerligt, vilket får mig att lägga upp nya strategier. Jag tycker även att spelstudion ska få plus i kanten för de har lyckats använda sig av tuffare hinder på ett sofistikerat sätt. Till exempel att använda sig av Jupiters gravitationslagar som gör mig tyngre och på Jorden kan jag tillfälligt stänga av blå väggar med tidsinställda knappar.

Musiken är helt enastående, även om jag lägger inte märke till den när jag koncentrerar mig på självaste spelet. Men när jag väl lyssnar på de upplåsta musikstyckena uppskattar jag den gudomligt vackra syntpopen, som nästan är för bra att vara med i ett labyrintspel, även om det är välgjort.

Jag gillar att banorna har DOS-baserade namn. Tittar jag noga finns det en liten ledtråd på vad banan innehåller.

Jag behöver inte klara av en planet helt och hållet för att kunna fortsätta med nästa, men om jag lyckas med bedriften kan jag försöka ta mig an nivåerna igen i ett spelläge med tidsbegränsning. Det fungerar okej på de lättare banorna, men det blir för stressigt när jag ska försöka mig på de svårare planeterna, vilket gör att jag hellre skippar dem och går vidare.

Under recensionsspelandet har jag stött på en återkommande bugg där jag plötsligt hamnar utanför banan och inte kan göra mer än att pausa och starta om. Detta är kanske en bagatell, men jag har råkat ut för det flera gånger och det skapar irritation när jag kommit långt på en svårare nivå.

Flywrench är ett fräscht, uppiggande pusselspel där jag får koncentrera mig ordentligt. Med ungefär tvåhundra kluriga banor erbjuder Messhof på en utmanande resa igenom vårt solsystem och det enkla konceptet resulterade överraskande nog i ren ingenjörskonst.

Kommentera