Recension: Fist of the North Star: Lost Paradise [PS4]

Fist of the North Star är ett namn som jag med jämna mellanrum stött på genom åren, men som jag egentligen aldrig har utforskat på grund av de lite halvrisiga spelen som har dykt upp då och då. Nu när Yakuza-utvecklarna har fått möjlighet att göra sin tolkning av källmaterialet var det dock svårt för mig att inte hoppa in med huvudet först.

Berättelsen centreras runt en postapokalyptisk värld som går igenom en extrem vatten- och bränslebrist, vilket får till följd att mängder av människor försöker sko sig själv på andras bekostnad. Enklast skulle kunna det beskrivas som Mad Max, fast med anime-reglaget uppskruvat så mycket det bara går.

Huvudpersonen Kenshiro är en kampsportsutövare som har fått ärva en hemlig och ytterst mäktig stil som heter Hokuto Shinken. Den som bemästrar denna stil kan använda specifika tryckpunkter på människor för att framkalla diverse effekter, där många av dem resulterar i en spektakulär blodig explosion. Det finns dock även helande effekter i stilen, vilket visas några gånger i spelet.

Kenshiro är på jakt efter sin fästmö som försvann ur hans liv i samband med att han blev besegrad i en blodig strid mot rivalen Shin. För att rädda Kenshiros liv lovar Yuria att hon ska tillbringa sitt liv med Shin istället, vilket blir startskottet för ett kombinerat hämnd- och räddningsprojekt för den snudd på döende Kenshiro.

Jag synar din yxa med en glödande hoppspark.

Hämndbiten avklaras ganska omgående i prologen, men Yuria är fortsatt försvunnen i den livsfarliga och vidsträckta ödemarken. Ledtrådarna leder till en sluten stad mitt i öknen där många hemligheter verkar döljas bakom murarna, och Kenshiro kan med hjälp av knytnävar och utforskning gräva vidare för att hitta kvinnan i sitt liv.

Väldigt tidigt i spelet märker jag att detta i grund och botten är ett Yakuza-spel fast med en ny spelvärld och ett annat karaktärsgalleri. Det är dock inte negativt på något vis, åtminstone om du gillar det beprövade receptet. Vad som skiljer sig är dock att detta är en berättelse som saknar några som helst spärrar eller försök till verklighetsförankring.

I strider nöjer sig Kenshiro inte med att banka folk medvetslösa, utan varje besegrad fiende förvandlas till en exploderande blodkaskad när du är klar med dem. Mellan bataljerna och berättelseuppdragen kommer du att sysselsätta dig med mängder av små sidoaktiviteter. Det handlar om allt från sidoberättelser, som till exempel åtkommande möten med en pacifistgrupp som vill få Kenshiro att lösa problem med dialog istället för knytnävar, till sedvanliga minispel som du kommer att känna igen från Yakuza-serien.

Jag brukar inte kategorisera folk, men i detta fall kan det nog stämma.

Även om det mesta i spelet är underhållande så faller det lite på att berättelsen i sig inte är speciellt stark. Det finns ganska få genuint intressanta karaktärer utöver Kenshiro, och även han är ganska platt och småtråkig bortsett från hans smått lysande korkade one-liners som han häver ur sig med jämna mellanrum. Det är tydligt att källmaterialet tillkom under 80-talet, med en stadig blick mot de muskelstinna actionhjältarna i väst.

Produktionsvärdet i titeln känns heller inte lika högt som i teamets andra spel, och det finns relativt lite omväxling i karaktärsmodeller och miljöer. Spelet fick heller inte möjligheten att skina på den härliga Yakuza 6-motorn, utan är istället byggt på en variant av den motorn vi fick se i Yakuza 0 (8/10).

Även om nivån är ojämn i spelet finns det ändå tillräckligt mycket här som håller mig kvar och vill ha mer av de ibland vansinniga actionsekvenserna som uppstår, och det är åtminstone en bra början på att skildra det som källmaterialet förtjänar. Förhoppningsvis får fler upp ögonen för Fist of the North Star genom detta, för det är en härlig kombination av charm, action och ultravåld.

Ett svar
  1. DieMonger Thomas

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.