Recension: Final Fantasy XII: The Zodiac Age [PS4]

När livscykelns slut började närma sig för PlayStation 2 och många tittade framåt mot den annalkande (och svindyra) PlayStation 3, passade Square Enix på att släppa en ny del i den populära Final Fantasy-serien. Denna tajming var dock inte den bästa, då titeln hamnade lite i skymundan jämfört med den stora konsolhypen.

Bland de som faktiskt plockade upp spelet rådde det delade meningar om den vid tillfället nyskapande spelmekaniken kring striderna, men Final Fantasy XII skapade ändå en väldigt passionerad skara fans. De kan nu glädjas åt att få återvända till en mer högupplöst version av Ivalice, med en del nya funktioner.

Upplägget för berättelsen är allt utom nyskapande och fräsch, då det igen är dags för en väpnad konflikt mellan två riken som leder till att du måste söka efter skärvor av en magisk sten. Dalmasca får till slut böja knä inför det militaristiska imperiet Archadia, och i huvudstaden Rabanastre installeras en ny ledare som utger sig för att vilja skapa fred och stabilitet efter den långa konflikten.

Under en fest som är organiserad för att välkomna det nya ledarskapet till Rabanastre råkar dock vår protagonist Vaan hamna i sällskap med motståndsrörelsen, och därmed är äventyret igång.

Något skumt har hamnat i vattnet hos den lokala chocobouppfödaren.

Karaktärerna är generellt sett ganska intressanta, om än kanske lite förutsägbara. Tyvärr är det genomgående undantaget huvudpersonen Vaan. Jag brukar ha ganska hög tolerans för snorungeattityd i japanska rollspel, men jag har väldigt svårt att ta honom till mig på någon nivå alls. Han saknar utstrålning och charm, och skulle passa betydligt bättre i en biroll än i den huvudroll han har.

Det som är intressant att notera nu i efterhand är hur mycket av Final Fantasy XII som har fungerat som en designmall för onlinerollspelet Final Fantasy XIV. Det finns flera element som påminner om MMO-design, som till exempel stridssystemet där du i princip kan programmera beteendet hos dina medkombattanter, precis som du lägger upp strategier med dina mänskliga medspelare i ett MMO. Det innebär en del meckande till att börja med, men i slutänden ger det dig friheten att tänka på annat i striderna istället för att detaljstyra varje liten del i varje slagsmål.

Miljöerna är omväxlande och känns relativt levande för att vara ett tio år gammalt spel. Det finns gott om sidospår att utforska, och det är speciellt kul att genomföra jaktuppdragen där folk erbjuder belöningar för att ha ihjäl olika former av bossar eller speciella fiender som är gömda i vildmarken. Det är dock lätt att ta sig vatten över huvudet och snubbla över ett uppdrag du inte riktigt är redo för.

Balthier tröttnade på Vaans gnällighet och slängde ett elstängsel på honom.

Nyversionen med undertiteln The Zodiac Age bjuder på en del trevliga funktioner som verkligen expanderar upplevelsen. Till exempel är det gemensamma licensbrädet avskaffat, till förmån för ett mer uppdelat jobbsystem. Du får även möjlighet att välja ett sekundärt jobb efter ett tag, vilket öppnar upp för både flersidiga karaktärer och rejäl specialisering om du hellre önskar detta. Eftersom spelet är relativt omfattande till ytan har det också inkluderats ett sätt att snabba upp tidsförloppet, så att du kan springa snabbare mellan de olika målen.

Ur ett grafiskt perspektiv finns det dock inte mycket att skylta med. Spelets högre upplösning gör det trevligare för ögat, men texturerna är överlag kvar i den lågupplösta eran och kan ibland se ut som en suddig röra. Det är förstås synd, men det är troligtvis också en kostnadsfråga för Square Enix. En väldigt positiv detalj är dock att du har möjligheten att välja vilket ljudspår du vill ha i spelet, både när det gäller tal och musik. Detta var något som gladde mig då jag inte orkade lyssna på den engelsktalande Vaan i längre än några minuter.

Final Fantasy XII: The Zodiac Age är ett spel som lyckas fånga mig trots att jag inte alls intresseras av de övergripande händelserna. Det är själva spelmekaniken som är den riktiga behållningen, och även om det finns många saker som känns föråldrade håller det hela fortfarande riktigt bra. Det är kanske inte den mest imponerande eller ambitiösa nyversionen som har gjort, men vad gör det när det är så kul att spela?

Ett svar
  1. Alestes Alestes

Kommentera