Recension: Fate/Extella: The Umbral Star [PS4]

Spelutvecklarna Marvelous har en stor mängd titlar influerade av japansk animé på sin meritlista, bland annat Valhalla Knights-serien som lanserats till Sonys bärbara konsoler. I mitten av 2012 släpptes Fate/Extra till PlayStation Portable, där huvudkaraktären med minnesförlust fick hjälpa modiga kämpar att besegra ondskan i ett heligt krig.

Nu, fem år senare, har uppföljaren Fate/Extella: The Umbral Star anlänt och det fortsätter där föregångaren slutade.

Spelet utspelar sig i den artificiella världen SE.RA.PH, skapad inuti ett universum kallat Moon Cell. Efter det heliga kriget, kastar den onda planeten Velber sin mörka skugga över jorden och utgör ett stort hot mot vår existens. När det stora äventyret startas för första gången väljer jag först svärdskvinnan Nero och får skapa hennes rådgivare och själsfrände, en så kallad Master med minnesförlust efter kriget. Sagan berättas ur tre olika krigares perspektiv, och det är intressant att se allt med andras ögon.

Det här modevalet är horribelt.

I ett strategiskt upplägg likt Dynasty Warriors, ska jag och mina medhjälpare erövra olika beståndsdelar av fiendernas territorium och besegra banans högst rankade väktare i en roande batalj. Actionscenerna är rejält överdrivna och blir inte vare sig lugnare eller mer verklighetstrogna när Nero utför en aggressiv komboattack mot hundratals soldater, och denna underhållning njuter jag av. Kontrollen är smidig och jag kan enkelt hoppa in i stridens hetta.

Innan en nivå börjar får jag välja svårighetsgrad och rekommendationerna för vilken nivå som krävs visas tydligt, något som jag tycker är praktiskt. Banorna har även bonusmål; klarar jag av en uppgift kan banden mellan mig och en eller flera av mina kollegor förstärkas. Det är en bra belöning, och att återkomma till utmaningarna är lockande.

När jag tar mig längre in i äventyret, öppnas det sidokapitel där protagonisternas medkämpar får kämpa sina egna individuella strider i tidigare banor. Det uppskattar jag eftersom det är mindre prat och mer action än i huvudberättelsen. Alla medkämpar har sina egna stridstekniker och specialattacker som till min förtjusning ger mer variation.

Men mormor, vilka stora öron du har!

Berättelsen är intressant men jag upplever den dock som fruktansvärt rörig, den lider dessutom av utdragna och ointressanta dialoger i filmsekvenserna. Spelet har japansk tal och jag blir först hänryckt av rösternas charm, men märker ganska snabbt att konversationerna blir påfrestande att lyssna på. Det blir inte bättre av att det tar över en halvtimme innan jag ens kan bege mig ut på slagfältet.

Mycket av berättelsen förmedlas via stillbilder av karaktärerna i deras dialoger, vilket känns ganska tråkigt – jag hade mycket hellre sett 3D-modellerna röra på sig och prata. Det finns inte heller engelsk tal som ett alternativ, vilket gör att jag behöver lita till undertexterna för att förstå något. Dialogerna går tack och lov att hoppa över, men om du intresserad av berättelsen, rekommenderar jag dock att du försöker ha tålamod att läsa igenom allt.

Karaktärsdesignen faller mig inte i smaken, synnerligen inte de kvinnliga rollerna. Det känns nästan som att Marvelous vill visa så mycket kvinnohud, något som jag upplever som patetiskt. De sexuellt laddade glimtarna av Neros eller Tamanos djupa urringningar behövs definitivt inte för att beskriva dem som starka, kvinnliga karaktärer. I vilorummen flörtar ofta krigarna med sina mästare, och det används mängder av snuskiga anspelningar, något som jag också finner onödigt och genant.

Nero är klädd för en bal på slottet, även när hon tänker fäkta med sitt svärd.

Fate/Extella: The Umbra Star är till det yttre en japansk buskis, men bakom fasaden existerar en solid kämpaglöd i de tempofyllda striderna. Om snusknivån och kallpratet hade kunnat förpassa sig längre bak bland spelets ridåer, hade jag njutit mycket mer av spelet än vad jag gör nu.

Kommentera