Recension: Far Cry 4 [PS4]

Far Cry är ett bra exempel på att en intressant spelserie inte nödvändigtvis behöver vara banbrytande redan från början för att vara framgångsrik. Ubisoft har sakta men säkert sökt sig till det framgångsrecept som blev Far Cry 3 för ett par år sedan, där spelaren fick en väldigt spännande sandlåda att utforska och där fokus låg tydligt på spelglädjen.

Vi fick även se en stark och tydlig antagonist som verkligen gjorde att berättelsen höll trots en del fånigheter. Två år senare är det dags för Far Cry 4 och inte mycket har ändrats – på gott och ont beroende på vad du tycker om föregångaren.

Spelaren iklär sig rollen som Ajay Ghale som är född i det fiktiva landet Kyrat, beläget i Himalaya-regionen. Bara några år gammal flyr han och hans mamma landet och bosätter sig i USA där Ajay växer upp. Vid vuxen ålder återvänder han till Kyrat efter att hans mor har dött för att sprida hennes aska i hemlandet.

Då träder genast anledningen till den tidigare landsflykten fram. Despoten Pagan Min – som styr landet med järnhand – lägger beslag på Ajay och han får snabbt bevittna vilken sociopat denna människa är. Ajay lyckas glida ur Pagan Mins klor och stöter då på landets motståndsrörelse The Golden Path och allierar sig med dem för att få hjälp med att nå det tempel där moderns aska hör hemma.

Efter detta öppnar sig den vackra och väldiga sandlådan Kyrat för spelaren och det var ungefär här jag började tappa bort timmar sent på nätterna genom att bara utforska. Miljöerna är fantastiska och är lite mer varierade jämfört med föregångarens tropiska ö. Här finns vackra gröna dalar blandat med bergiga områden och vissa uppdrag utspelar sig dessutom uppe bland bergstopparna över 8 000 meter över havet.

Ubisoft har tagit åt sig en del av kritiken som riktades mot Far Cry 3 som bland annat handlade om att några av de mest underhållande bitarna hölls från spelaren lite för länge. Ett exempel på detta är att du nu får tag i vingdräkten ganska tidigt i spelet och det är verkligen barnsligt kul att kasta sig ut från höga torn och svepa genom dalgångarna med denna dräkt.

När jag ändå är inne på torn kan jag konstatera att detta fortfarande är ett Ubisoft-spel på alla sätt och vis. Deras designmall kräver i vanlig ordning att du ska klättra i torn för att visa mer av kartan och låsa upp den sedvanliga uppsjö av sidoaktiviteter som finns i spelet. Det känns lite dock mer balanserat än den korvstoppning av sidouppdrag och samlingsobjekt som är Assassin’s Creed Unity.

Precis som i föregångaren finns det ett tillverkningssystem som kräver att du behöver avverka en hel del av det lokala djurlivet. Allt från ilskna honungsgrävlingar till pansarvagnsliknande noshörningar får sätta livet till om du planerar att uppgradera allt du kan, men mest skräckinjagande av alla djur är nog örnarna som oftast kommer från ingenstans och greppar tag i en.

Djurlivet är en av de saker som gör spelvärlden så otroligt intressant att utforska. De slumpmässiga händelser som du lyckas stöta på när du ger dig ut i naturen ger ändlöst material för alla som älskar Share-knappen på handkontrollen. Den absolut bästa sekvensen jag har sett var när jag flög runt i min lilla helikopter och passerade en örn som bar på en gris i sina klor. Det fick mig att helt glömma bort vart jag var på väg och skapade verkligen en illusion av en levande värld som faktiskt inte bara cirkulerar kring min protagonist.

Berättelsen är generellt sett underhållande, men det är en något förutsägbar historia. Den huvudsakliga kampen mellan Pagan Min och The Golden Path kompletteras av interna stridigheter i motståndsrörelsen som gör att du får ta en handfull beslut under spelets gång som påverkar vem som leder kampen. Troy Baker gör en väldigt bra insats som Pagan Min, men är nästan kriminellt underanvänd. Oftast hör du bara meddelanden från honom via radion, men de få möten som sker under berättelsen gång är väldigt välskrivna och väl framförda.

En väldigt imponerande punkt är att Ubisoft har lyckats få detta visuella mästerverk att flyta riktigt bra på PlayStation 4. Det är verkligen ytterst sällan som spelet avviker från de utlovade 30 bildrutor per sekund, vilket är en välkommen kontrast till andra mer problemfyllda Ubisoft-titlar som släpptes under hösten.

Utöver enspelarläget finns ett par alternativ för flera spelare. Dels kan du och en vän avnjuta den trevliga öppna världen i Kyrat och ta över vaktposter och skapa kaos tillsammans. Det finns även ett tävlingsinriktat flerspelarläge för upp till tio spelare som erbjuder variationer på traditionella speltyper som Capture the Flag och Conquest från Battlefield-serien. Detta känns tyvärr mest som ett påklistrat extraläge som skapades för att kunna bocka av en innehållsförteckning, och det är dessutom lite svårt att hitta matcher ibland. Innehållet är tunt och jag tröttnade ganska fort.

Ett mer intressant tillägg är möjligheten att skapa kartor som du sedan kan dela med dig av. Redan nu har det skapats många intressanta verk, bland annat ett återskapande av början av det klassiska spelet Metal Gear Solid. Kartorna kan betygsättas i stil med skapelserna i LittleBigPlanet-serien, vilket gör att det oftast är enkelt att hitta bra bidrag.

Far Cry 4 är helt klart ett lysande spel på många vis, och det är svårt att slita sig när du rör dig runt i denna intressanta och livliga spelvärld. Om du gillar föregångaren är detta ett av årets självklaraste köp, men om du lyckades bränna ut dig på konceptet är detta spel alldeles för likt Far Cry 3 för att erbjuda en fräsch upplevelse. För min egen del är det precis vad jag ville ha av en uppföljare och det är ett av de spel som jag har haft mest roligt med under året som har gått.