Recension: Elite: Dangerous [PS4]

Lite mer än två år efter den ursprungliga lanseringen är rymdutforskningsspelet Elite: Dangerous äntligen ute till PlayStation 4. Frågan på mångas läppar är kanske hur ett till synes ganska svårpenetrerat spel som helst bör spelas med massiva flygspakar, mus och tangentbord fungerar på en handkontroll?

Oroa er inte. Frontier Developments har lagt manken till för att även vi konsolspelare skall kunna flyga runt i Vintergatan utan att svära alldeles för mycket.

David Braben, grundaren av Frontier Developments, är inte ny till genrén rymdsimulator, utan lade snarare grunden för den för när han och Ian Bell släppte Elite till BBC Micro 1984. Spelet blev en succé och portades till ett halvdussin samtida format – Commodore 64, IBM PC, Amiga för att nämna ett par. Trots att spelserien alltid har fångat en hängiven fanskaras intresse är det nästan tjugo år sedan det senaste spelet i serien släpptes – Frontier: First Encounter.

Elite: Dangerous bibehåller mycket av det som gjorde originalspelet unikt – du startar som en liten, hyfsat hjälplös pilot i ett kraftigt underdimensionerat skepp. Hur du skall överleva och tjäna ihop pengar för att köpa större skepp är helt upp till dig själv. Vill du jaga pirater, syssla med gruvdrift, hjälpa någon av galaxens fraktioner att skaffa sig mer inflytande och makt? Eller vill du kanske själv bli en rymdpirat och smuggla sprit, slavar eller illegala droger?

Det kanske inte ser så imponerande ut, men jag fick samla pengar ett litet tag för att ha råd med det här skeppet.

Mina första trevande steg i Vintergatan kan väl bäst summeras som katastrofala – jag hade ett par veckor innan recensionsexemplaret dök upp fått spelet till PC och kunde inte alls komma underfund med kontrollerna, styrningen eller hur spelreglerna såg ut.

Jag kraschlandade in i solar och exploderade, fick böter för inkräktande på rymdstationers territorium och hade överlag en ganska miserabel upplevelse. Men jag kände ändå att det fanns någonting som fick mig att vilja fortsätta, och när PlayStation 4-versionen kom tog jag det lite lugnare, spelade igenom alla introduktionsuppdrag som fanns och läste på hur styrningen var menad att fungera. Och vips – det gick betydligt bättre.

Elite: Dangerous har inte riktigt lika extravaganta och livfulla planeter att landa på som dess närmaste PlayStation 4-kusin No Man’s Sky, men har å andra sidan en betydligt mer intressant galaktisk politik, en mer realistisk fysikmodell och markant mer komplex och välfungerande skeppsstyrning.

Att utforska en massiv galax ensam kan bli lite tråkigt i längden, men med ett par goda kamrater kan man gruppera sig i en mindre skvadron och gemensamt ta sig runt i Vintergatan. För de mer försiktiga piloterna finns ett par olika val när det gäller hur mycket man vill interagera med andra spelare – den öppna galaxen, privata grupper eller helt solo. Att kunna få hjälp av andra, mer rutinerade, piloter kan vara väldigt trevligt när du jagar pirater. Nackdelen är att dessa pirater i den öppna spelvärlden kan vara Elite-veteraner som kan steka din konservburk till skepp på millisekunder.

Titta – vårt solsystem och starkt skinande Altair.

Att Elite: Dangerous sömlöst blandar solo- och flerspelare imponerande, och som extra krydda är galaxen delad mellan alla användare – även mellan konsol och pc-spelare. Dessvärre kan vi PlayStation 4-spelare inte direkt interagera med spelare på andra plattformar.

Spelvärlden är persistent och allting fortlöper i realtid. Har du accepterat ett uppdrag du måste utföra inom ett dygn, så är det ett riktigt dygn som gäller. Detsamma gäller dessvärre handlingar som påverkar galaxen, eller som rör spelets huvud- eller metaberättelse. Saker som har hänt, har hänt, och var du inte där för att uppleva dem så kan du som ny spelare aldrig se dessa (annat än via en uppsjö av YouTube- eller Twitch-kanaler dedikerade till spelet).

I en galax av Vintergatans storlek, med cirka 400 miljarder stjärnor (varav 160 000 modellerade efter dess riktiga motsvarigheter), svarta hål, neutronstjärnor, dvärgstjärnor av alla färger är det svårt att inte känna sig väldigt liten. Och trots att spelet varit ute såpass länge säger de senaste siffrorna att 0,0077 procent av galaxen är utforskad. Det finns med andra ord mycket rymd kvar att se.

Köper du dessutom säsongspasset ‘Horizon’ tillkommer några nya saker att göra. Till exempel kan du landa på planeter, utforska dessa med en liten rymdjeep, sysselsätta dig med fler uppdragstyper och ha fler än en pilot per skepp – något som är fasansfullt kul.

Passade på att lapa lite sol medan jag funderade på vart nästa resa skulle leda mig.

Med dryga hundratalet speltimmar under bältet, på både PlayStation 4 och PC, känner jag dock att jag fortfarande knappt skrapat på ytan. Det finns rymdskepp vars kostnad är 100 gånger min nuvarande krigskassa, och det är utan att uppgradera dess komponenter överhuvudtaget. Men sakta men säkert växer min lilla samling av galaktiska krediter, och nån dag snart skall jag besöka vårt solsystem också.

Inlärningströskeln kan verka lite hög och skrämmande, men tar man sig tiden och utforska Elite: Dangerous i sin egen takt finns det mycket vackert och fascinerande att uppleva. Det kommer dröja ganska länge innan jag känner mig mätt på att flyga runt i Vintergatan.

Kommentera