Recension: Earth Defense Force 2025 [PS3]

Earth Defense Force-serien är en spelserie som har en väldigt passionerad grupp av fans. Det är tveklöst ett koncept som borde tilltala mig, men av någon anledning har jag aldrig riktigt hoppat på tåget. Att få spela en soldat i en specialstyrka i en klassisk b-film med gigantiska insekter som invaderar jorden kan väl inte vara tråkigt?

Spelet tar vid åtta år efter förra spelet då EDF-styrkorna antog att de hade utrotat insekterna som spred sig som en löpeld över jorden. Detta är dock inte fallet och du får helt enkelt göra ett nytt försök i Earth Defense Force 2025. Detta gör du genom en lång rad uppdrag med målet att skjuta allt som rör sig. Det står dock snart klart att insekterna inte är ditt enda problem, utan enbart ett sätt att distrahera dig från en invasion av gigantiska robotar.

Detta låter ju som ett utmärkt upplägg för ett underhållande men hjärndött skjutarspel, och det finns tveklöst tillfällen då jag vill ha ett sådant. Problemet är att utförandet är i bästa fall otroligt platt och i värsta fall trasigt. Att ha möjligheten att plöja ner tonvis av fiender och att kunna rasera i princip alla byggnader på kartan är kul, men problemet är att det inte är ovanligt att bildfrekvensen dyker ner i ensiffriga värden när detta händer. Det är totalt oacceptabelt och det blir snudd på omöjligt att styra och att få grepp om vad som händer.

Myror! Spindlar! EDF 2025 har allt!

Myror! Spindlar! Dålig kantutjämning! Platta texturer! EDF 2025 har allt!

I början av spelet är uppdragen relativt kul att spela trots att de enbart handlar om att skjuta alla fiender som forsar fram emot dig. Redan efter ett tiotal uppdrag börjar dock kartor återanvändas och det spelet börjar kännas ännu mer generiskt än vad det ursprungligen gjorde. Det är trots allt ganska illa om utvecklarna börjar återanvända material så tidigt när du måste mata dig igenom cirka 80 uppdrag. En del av uppdragen fick jag dessutom nöjet att spela om ett flertal gånger också eftersom fiender hamnade utanför geometrin, vilket ledde till att jag inte kunde slutföra uppdraget.

Det finns en del ljuspunkter i spelet dock. Det är ett av få nya spel som faktiskt erbjuder ett lokalt flerspelarläge där du kan spela igenom kampanjen med delad skärm – något som dessvärre blir mer och mer sällsynt. Den kopiösa mängden fiender skapar också ibland lite komiska situationer när fysikmotorn börjar bli lite förvirrad, och det är ju alltid kul att se en gigantisk myra slungas hundratals meter upp i luften utan någon direkt anledning.

Problemet är dock att dessa ljuspunkter försvinner i avgrunden av trasiga spelmekaniker och risig bildfrekvens och det hinner därför aldrig bli riktigt njutbart. Spelet ser dessutom väldigt föråldrat ut och erbjuder inte riktigt den grafiska kvalitet jag brukar förvänta mig på PlayStation 3. Om du har överseende med detta finns det gott om innehåll i spelet, även om repetitionen är påtaglig redan tidigt i spelet. Det finns fyra olika karaktärsklasser som faktiskt påverkar taktik, men för min del är det bara ett annorlunda sätt att ha tråkigt.

6 kommentarer
  1. jonasbylin jonasbylin
  2. Johan Lindros Johan Lindros
  3. Jonas Aronsson Jonas Aronsson
    • Johan Lindros Johan Lindros
  4. Quint Quint
    • Johan Lindros Johan Lindros

Kommentera