Recension: Drowning [PS4]

Att ta sig an att visualisera en ungdoms depressioner och tankar om självmord är enormt modigt. Dels måste berättaren tydliggöra alla känslostormar som river itu själen hos en yngre människa, och dels måste även känslorna sättas i perspektiv till de utmaningar som en människa ställs inför i vuxen ålder.

I Drowning får vi följa en ung individ som tampas med något som för blotta ögat förmodligen klassas som vardagsbekymmer. Den jobbiga skoltiden varvas med energigivande semestrar tillsammans med familjen. Och sedan en dramatisk vändning och en osynlig vän.

Om jag vänder mig om, känns det som att titta i en spegel!

Utvecklaren Polygonal Wolf berättar redan i den beskrivande texten på PlayStation Store att det handlar om en kort upplevelse, och det är ingen underdrift. Under mindre än en timme får jag stifta bekantskap med spelets huvudperson, dela dennes höjdpunkter och mörkaste stunder.

Hela upplevelsen levereras i form av en promenad genom en skog, vidare till en strand och framåt mot det oundvikliga slutet. Det enda jag som spelare kan göra är att styra min karaktär, och emellanåt gå lite snabbare genom att trycka på X.

All dialog och berättelse levereras genom textblock som dyker upp med jämna mellanrum. De berättar antingen vad huvudpersonen tänker på, eller fungerar som ett dialogutbyte mellan min karaktär och dess låtsaskompis.

En del bra känslor förmedlas i alla fall i spelet!

Redan från början får jag känslan av att något inte står rätt till med min karaktär, då denne litar mer på vad den fiktiva vännen säger, snarare än att lita på sin omgivning. Det står helt klart att psyket är skört, och det blir inte bättre när det visar sig att familjen håller på att splittras på grund av en skilsmässa.

Titlar som tar upp mänskliga ämnen av mörk karaktär tilltalar mig ofta väldigt mycket då jag är intresserad av det mänskliga psyket. Little Red Lie (7/10) och Actual Sunlight är två bra exempel på hur det går att skildra depression och mänskligt förfall, men Drowning passar inte riktigt in bland dessa djupdykningar i mänskligt mörker.

Anledningen är att känslorna som förmedlas känns för banala och att jag aldrig får veta bakgrunden hos karaktären som jag styr framåt. På det sätt som depressionen presenteras i Drowning, känns huvudpersonens tankar att ta sitt liv helt orealistiska. Alla människor är olika, men att fundera över ett så radikalt beslut bara för att några kompisar undviker en i skolan, upplever jag som befängt. Men jag kanske har blivit för vuxen.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.