Recension: Dragon’s Dogma: Dark Arisen [PS4]

För fem år sedan gav Capcom ut ett av den förra generationens märkligaste rollspel – Dragon’s Dogma. Det utspelade sig i en väldigt japansk tolkning av en västerländsk fantasivärld, med klara influenser från Tolkien, Dungeons & Dragons-rollspelsvärlden och klassiska fantasy-klyschor.

Utvecklarna hade till synes tagit sig vatten över huvudet, och lyckades kanske inte riktigt leverera den grafiska visionen de hade och spelet kunde inte riktigt mäta sig rent grafiskt med samtida rollspel. Men trots att de grafiska elementen ibland brast så fanns det någonting väldigt speciellt i Dragon’s Dogma – en oerhörd upptäckarlust och utmanande strider.

Drygt ett år senare släpptes den omfattande expansionen Dark Arisen, som utökade och förbättrade spelet rätt ordentligt. Och nu, lagom till femårsfirandet släpps hela paketet på nytt, i högupplöst och grafiskt förbättrad form.

Efter en kort prolog vaknar jag upp i den lilla, lugna fiskebyn Cardassis. Det är på många sätt en helt idyllisk liten by – alla känner alla, och det är lugnt och fridfullt. Vår borgmästare, Adaro, tvingades nyligen ta det svåra beslutet att ge upp vår självständighet och underkasta oss Gran Soren i utbyte mot soldatstöd – det finns gott om monster utanför byns murar, av någon anledning.

Fast den här morgonen är inte som alla morgnar i Cardassis. Soldater från Gran Soren står och proklamerar att profeten sagt att Drakens återkomst är nära. Ett plötsligt ljud hörs, och mycket riktigt, draken är här. Min barndomsvän, Quina, är i fara och utan att tänka mig för plockar jag upp ett svärd som en av de fega soldaterna slängt ifrån sig medan han flydde för sitt liv. Jag närmar mig sturskt draken, men som förväntat går det inte jättebra. Draken ger sig förvisso iväg, men först efter att ha berättat för mig att jag är den utvalda och snott mitt hjärta, bokstavligt talat.

Vi ska ut på äventyr!

Efter den smått märkliga början fortsätter handlingen i en rätt sävlig takt, och mängden knepiga och märkliga karaktärer jag stöter på ökar successivt. Karaktärsgalleriet är oerhört intressant, men bleknar mot det som är spelets absolut största styrkor – miljöerna och striderna.

Världen i Dragon’s Dogma saknar nästan jämförelse med andra spel – här finns öppna vidder, snårtäta skogar, bergiga regioner och underfundiga genvägar här och där. Det är tydligt att Capcom sneglat både en och två gånger mot Bethesdas spel och bestämt sig för att anamma delar av deras världskonstruktion. Gransys, som den spelbara delen av världen heter, är helt sömlöst konstruerad och du kan i princip redan från spelets start bege dig vart du vill i den. Du gör det dock på egen risk, då du på klassiskt Bethesda-maner kan råka ut för alldeles för svåra fiender om du ger dig på att utforska lite för oförsiktigt.

Utöver utforskandet är det striderna som imponerar. Trots att det gått ett antal år sedan spelet först släpptes finns det få spel som kan mäta sig i dess intensitet. Strider är snabba, taktiska och har en skön tyngd bakom sig. De större monstren går dessutom att klättra på, vilket fortfarande känns bra och är barnsligt roligt. Det finns ett antal olika yrken att specialisera sig inom, och alla känns välbalanserade (även om magiker har vissa distinkta massförstörelse-fördelar), och med tiden går det dessutom att låsa upp hybridyrken – bågskyttsmagiker till exempel.

Eld. Eld är bra.

Utforskandet av den stora världen blir lite extra intressant i och med att det inte finns några direkt snabba sätt att resa på – teleportering eller hästar finns inte tillgängliga, utan det är apostlahästarna som gäller. Att röra sig från ena delen av kartan till den andra är en vandring på lite mer än timme, och väsentligt mer än så om du hamnar i strid. Detta gör att spelets dygnsrytm spelar en stor roll,  och tro mig, du vill inte vara ute i okänd terräng när natten faller.

Dragon’s Dogma lyckas kittla mina utforskartendenser återigen, och stridernas variation gör att det aldrig direkt blir tröttsamt att bekämpa monster, små som stora. Till min hjälp har jag min egen legosoldat, och skulle jag behöva kan jag alltid hyra in ytterligare två från andra spelares skapelser. Till en början är det här inte direkt nödvändigt, men längre in i spelet börjar det bli ett grundläggande krav att ha en välfungerande grupp äventyrare, i synnerhet om den mystiska ön utanför Gransys skall utforskas. Expansionen Dark Arisen kom nämligen med en labyrintisk helvetesresa ner i avgrunden, bokstavligt talat. Bitterblack Isle inhyser många hemligheter, skatter och fruktansvärda monster och enbart de modigaste eller mest välutrustade äventyrarna bör ens fundera på att ge sig ner i dess beckmörker i jakt på skatter.

Den här mysfarbrorn kan man stöta på långt ner i djupet av Bitterblack. Han vill nog bara kramas.

Dragon’s Dogma: Dark Arisen är en mycket kompetent portning av PC-utgåvan som släpptes i början av förra året, och flyter på i riktigt bra tempo. Grafiskt sett kan det inte konkurrera med den här generationens snyggaste spel, men den charm originalet hade är intakt och att befinna sig en halvtimmes promenadväg från närmaste by mitt i natten är fortfarande lika pulshöjande som för fem år sedan.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.