Recension: Doom VFR [PSVR]

När jag kastar mig över Doom VFR är det med stor förväntan, då detta inte är en liten teknikdemo eller ett påkastat VR-läge utan ett spel som byggts från grunden för att vara ett spel som spelas med VR-hjälm.

Direkt när jag börjar spela sjunker min förväntan som en sten, då förflyttningen sker helt genom teleportering eller med en rusa-funktion på styrkorset som gör att det känns som en grottkrypare med ett rutnät. Efter lite letande bland kontrollinställningarna upptäcker jag dock en funktion som låter mig förflytta mig med vänster analogspak, även om jag fortfarande får vända mig om i 90-gradersinkrement.

Vad är det för slemmig pelare i lastutrymmet?

Efter inlärningssekvensen känns det nästan mer som ett äventyrsspel där jag utforskar en öde rymdstation och löser små uppdrag. Skenet bedrar dock och jag kastas så småningom in i pulshöjande actionsekvenser med demoner av alla de slag. Även här gör sig kontrollerna påminda, även om jag snabbt vänjer mig vid att sikta genom att vrida huvudet.

Spelet har stöd för olika kontrollmetoder där jag föredrar Aim-geväret och tycker att PlayStation Move fungerar allra sämst. DualShock 4 hamnar mittemellan och ger den största igenkänningsfaktorn med vanliga skjutarspel.

Doom VFR är otroligt snyggt, kanske det snyggaste VR-spelet jag hittills spelat på PlayStation. Närvarokänslan är stor och bitvis svallar klaustrofobiska känslor fram när jag rör mig genom rymdstationens metalliska korridorer och i sina bästa stunder känns det nästan som om jag befann mig i en Alien-film.

Vapnen känns igen från tidigare Doom-spel där plasmageväret och BFG blir mina favoriter. Klassiska bonusföremål som exempelvis bärsärk och fyrdubbel skada finns också, men de känns onödiga och påminner mig mest om att jag befinner mig i ett spel och spräcker den annars så påtagliga inlevelsen.

Jag önskar att dålig andedräkt vore demonernas främsta egenskap.

Det finns några minispel där du ska rikta laserstrålar och hacka terminaler som är på tok för lätta och inte tillför något till spelupplevelsen och de hade lika gärna kunnat utelämnats. Överhuvudtaget är transportsträckorna mellan stridssekvenserna lite för utdragna och långsamma. De bjuder inte på någon utmaning och oftast handlar det om att hitta målet på kompassen, och då du direkt ser avstånd och riktning uteblir upptäckarlustan under dessa moment.

Det som lockar till utforskning blir uppgraderingsstationerna för din rustning och dina vapen. De uppgraderade vapnen ger en stor fördel i striderna och det finns ett fåtal utplacerade på varje bana. Dessutom vill jag fylla på ammunitionen till mina bästa vapen så jag slipper ducka eldklot medan jag pepprar en gigantisk demon med pistolen.

Tråkigt nog är Doom VFR det första spelet som gett mig åksjuketendenser där jag varit lyckligt förskonad i andra PlayStation VR-spel. Jag tvingas ta pauser och ta av mig hjälmen för att bli av med yrsel och illamående.

Trots spelets tillkortakommanden på kontrollsidan och tempodippar så bjuder det på en gedigen upplevelse med adrenalinstinn action och en härlig inlevelse. Kort och gott är den ett av de bättre VR-spelen i actiongenren.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.