Recension: Doom [PS4]

Doom är en spelserie som betyder något speciellt för mig på det nostalgiska planet. Jag kommer fortfarande ihåg när jag satt och laddade hem den, vid tillfället, hutlöst stora shareware-versionen av spelet via telefonmodem, något som tog evigheter. Det var dock värt varje sekund, för spelet trollband mig totalt.

Senast när utvecklarna försökte modernisera serien var när Doom 3 släpptes, och med detta spel sänktes tempot markant. Det framkallade inte längre samma känsla av fullt ös, utan kändes mer som ett steg mot överlevnadsskräcken med tanke på det konstanta mörkret i alla nivåer. Efter detta var jag minst sagt skeptisk när Bethesda och id Software tillkännagav ett nytt spel i serien.

När berättelsen börjar vaknar huvudpersonen, som enbart benämns som Doom Marine, upp i en sarkofag som precis har öppnats. Han är omgiven av demoner, och dessa förpassas ganska omgående tillbaka till helvetet. Snart får du reda på att protagonisten befinner sig i en forskningsbas på planeten Mars, och att någon tyckte att det var en bra idé att börja öppna portaler till helvetesdimensionen.

Redan här känns det som att denna nystart för serien har haft rätt grundidéer redan från start. Berättelsen etableras till en början ganska effektivt, för att sedan förpassas till baksätet i denna skenande sportbil. Tempot i detta spel är nog det högsta jag har upplevt i en förstapersonsskjutare på konsol, men ändå har utvecklarna lyckats få det att fungera ypperligt med en handkontroll. Jag känner aldrig att jag befinner mig i situationer som jag inte kan reda ut, utan det handlar bara om att vara i konstant rörelse och känna till omgivningen för att inte hamna i trångmål.

Cacodemons bör behandlas med raketer innan de kommer så här nära.

Cacodemons bör behandlas med raketer innan de kommer så här nära.

En av de mer kontroversiella nyheterna i spelet är de så kallade Glory Kills där du på brutalast möjliga vis dödar demoner som har låg hälsa, vilket skildras med en kort skriptad animation. När spelet visades upp på E3-mässan förra året blev jag djupt skeptisk till hur det skulle fungera i längden, eftersom det var en stor del av presentationen. I praktiken fyller de dock en viktig funktion eftersom dessa avrättningar är en källa till påfyllning av hälsan. Detta skapar en nästan Bloodborne-liknande balansgång mellan risk och belöning där offensivt spel kan se till att hålla dig vid liv, men kan också betyda en snabb död om din tajming inte håller.

I ett spel med så här högt tempo och små marginaler är förstås prestandan en av de absolut viktigaste aspekterna, och glädjande nog ligger bildfrekvensen i princip låst på 60 bildrutor per sekund. Ovanpå detta ser spelet ibland riktigt bländande vackert ut, även om det finns en del problem med texturer som inte strömmar in i tid. Det finns dock sällan tid att hänga upp sig på sådana detaljer eftersom du oftast har ett gäng arga fiender efter dig som vill ha ihjäl dig på diverse sätt.

För att ytterligare pumpa upp den hektiska stämningen finns det ett soundtrack som heter duga, med massor av distade gitarrer, intensiva syntar och pumpande bastrummor. Musiken används på ett väldigt effektivt vis också med mer diskreta spår som bygger upp spänningen mellan striderna för att sedan explodera när actionsekvenserna drar igång.

En cyberdemon är oftast en för mycket.

En cyberdemon är oftast en för mycket.

Kampanjen i detta spel är nog den mest underhållande jag har spelat i en förstapersonsskjutare på många år, men flerspelarläget når inte riktigt upp till den klassiska känslan. Här har moderniseringen gått några steg för långt, och det känns lite för mycket som ett Call of Duty eller Halo i både upplägg och utförande. Det är inte på något vis dåligt, men det är lite för bekant och en besvikelse i jämförelse med vad vi bjuds på i övriga spelet.

Till de ursprungliga spelen släpptes en uppsjö av moddar och om du är sugen på att skapa egna nivåer, heter verktyget i denna utgåva SnapMap. Här kan du som är lite kreativ skapa vettiga nivåer någorlunda enkelt, utan något krav på exceptionell designkunskap. Även om det finns en del intressanta saker som kan skapas är det dock ett ganska begränsat verktyg.

Doom är utan tvekan den trevligaste överraskningen jag har fått på väldigt länge, och jag är oerhört lättad över att det finns folk kvar på id Software som vet vad som gjorde de gamla spelen så lyckade. Om du är ute efter en exceptionell flerspelarupplevelse kanske det inte är ett spel för dig, men om du vill ha en kampanj som trycker gaspedalen i botten från första sekund kommer du inte att ångra ett inköp.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.