Recension: Donut County [PS4]

Vad händer om en speldesigner får för sig att ta en tweet från ett parodikonto på fullt allvar? För ett par år sedan twittrade Peter Molydeux (ett konto skämtsamt baserat på spelutvecklaren Peter Molyneux) ut uppmaningen att skapa ett spel där du styr ett hål.

Ben Esposito tog upp utmaningen och lade till en speltokig tvättbjörn, munkar och fantastiskt skruvad humor. Resultatet är Donut County – ett apokalyptiskt äventyrspussel med vissa Katamari Damacy-vibbar.

I en liten sömnig småstad befolkad av allehanda personligheter arbetar tvättbjörnen BK tillsammans med bästisen Mira i en munk-affär, men BK själv verkar tycka att det är roligare att spela ett nytt spel han laddat ner till sin surfplatta. Målet i det är att stjäla skräp genom att styra ett hål i marken. Det kan ju tyckas vara en rätt oskyldig syssla, men tvättbjörnar har kanske inte samma syn på skräp som vi andra har?

I sin iver att nå allt högre nivåer i skräpsamlarspelet, råkar BKs hål kanske svälja lite mer än tänkt, stora delar av staden och även han själv hamnar långt ner i underjorden. Hur tar man sig upp därifrån? Och vad var det egentligen BK gjorde?

BK latar sig på jobbet

Donut County är tämligen enkelt – du styr ett hål i marken och ju mer som trillar ner i hålet, desto större blir det. Grässtrån, bollar, hinkar, pallar, allt går att svälja. Hålet verkar aldrig bli mätt. I vissa nivåer behöver du klura lite för att kunna svälja allt som syns – kanske är det en dum idé att svälja brinnande föremål, men det kan visa sig behövas för att kunna tända eld på andra saker.

Spelmekaniken är lika enkel som grundläggande fysikbaserad och fungerar för det mesta fläckfritt. Men där Donut County verkligen briljerar är i skrivandet – alltifrån dialogen mellan BK, Mira och ortsbefolkningen till den fantasifulla beskrivningen av allt skräp BK samlar på sig. En av de största behållningarna är att efter varje avklarad nivå ta en titt på det man samlat på sig och se vad BK anser det vara. En tvättbjörn har som sagt inte riktigt samma syn på skräp som alla oss andra. Ormar är till exempel levande spaghetti och tennisbollar växer bara i extremt oåtkomliga miljöer (som träd).

Uh oh. Det här kan inte sluta väl för grävlingen.

Det var väldigt länge sedan jag satte mig ner och spelade igenom ett helt spel i en sittning. Nog för att Donut County är lite i det korta laget, men jag föll pladask för den grafiska stilen, humorn, musiken och den tokiga spelmekaniken. Inget spel har framkallat samma rena, skära spelglädje, förutom de tidiga Katamari Damacy-spelen. Premissen och handlingen är fantastiskt absurd och korkad, men det känns i sammanhanget väldigt genomtänkt och passande. Framförallt är det ett av de absolut roligaste spelen jag spelat på väldigt länge. Jag satt och såg fram emot vad BK skulle vräka ur sig härnäst, eller vad hans beskrivning av en morot skulle vara (spoiler: morötter är extremt opålitliga eftersom de växer under marken).

Jag hoppas innerligen att personen bakom Peter Molydeux-kontot tar sig tiden att spela igenom Donut County för att se hur väl Ben Esposito följde hans spelidé. Och den uppmaningen gäller även för er läsare.