Recension: Dissidia Final Fantasy NT [PS4]

Ända sedan 1987 har Square Enix varit de japanska rollspelens pionjärer och Final Fantasy är fortfarande en av de största spelserierna. Under 2008 lanserade spelföretaget fightingspelet Dissidia Final Fantasy till PlayStation Portable, där flera av de mest omtyckta karaktärerna slogs mot varandra, och detta resulterade även i ett par uppföljare.

Den tredje delen, Dissidia Final Fantasy NT, släpptes i arkadversion i Japan redan 2015, men nu är det dags för konsolspelare att ta del av detta Team Ninja-utvecklade verk.

I berättelsen råder en klichéartad konflikt mellan den goda gudinnan Materia och hennes nemesis Spiritus, och mitt uppdrag är att hjälpa hjältarna övervinna ondskan genom att utforska äventyret med ikoniska karaktärer som Cloud, Lightning, Tidus och nykomlingen Noctis från Final Fantasy XV (8/10). Historien tar en del alternativa vägar som alla behöver låsas upp för att jag ska komma vidare, vilket kräver att jag behöver utkämpa många vanliga matcher för att kunna erhålla de särskilda nycklarna. Att följa de välbekanta protagonisterna under resan är intressant, men jag hänger inte riktigt med i berättelsen när vägvalen delar sig i olika riktningar.

Huvudmenyn är fin och de tydliga ikonerna för varje valbar kategori skiner likt de magiska kristaller, som förekommer i stort sett varje del i spelserien. Utvecklarna verkar dock ha valt form över funktion, då kontrollerna i alla menyer är överkänsliga och markören hoppar oftast över ett par positioner, särskilt när jag ska välja slagskämpe.

Tidernas mest kända ärkerivaler gör upp.

Matchernas regler är tydliga; jag och mina lagkamrater ska besegra motståndarna innan den förutbestämda tiden tar slut. Striderna är tempofyllda och jag behöver hålla mitt fokus för annars blir jag utslagen på nolltid. Detta är en rejäl utmaning eftersom mycket saker sker på samma gång, särskilt när en av de välbekanta gudarna anropas, eftersom deras specialattacker gör det besvärligt att hålla ögonen på motståndarna. Jag begriper inte varför den assisterande mooglen hela tiden skriker en enerverande ramsa med avslutningsordet ”kupo” konstant, men han är ett irritationsobjekt i matcherna.

Shiva är fortfarande magnifik.

Det finns fyra typer av slagskämpar, och vissa är anpassade för närstrider medan de med magiska krafter är utmärkta för långdistansattacker. Här finns ett bra uppgraderingssystem där jag belönas med nya förmågor till en karaktär när hen går upp i nivå, och därmed kan jag ändra om specialattackerna inför nästa strid.

Karaktärsgalleriet är imponerande stort och flera av de legendariska huvudkaraktärerna är precis som jag föreställde mig från spelen de tidigare varit med i, med undantaget Kefka. Jag vill hellre se den där arga, sinnessjuka antagonisten från Final Fantasy VI och inte en fisande, pinsam kopia av Jokern.

Jag kan samla på nya utstyrslar och vapen till karaktärerna, men också låsa upp fler musikstycken för matcherna. Dessa attribut kan jag köpa med stora mängder intjänade gil, eller genom lottning i lootlådor. Jag är extra förtjust att originalversionerna av melodierna finns tillgängliga, och det är en nostalgisk förtjusning att höra en låt från seriens första spel under en match i detta verk.

Blinka, och du missar det.

Dissidia Final Fantasy NT är en vacker slagsmålssimulator med enorm detaljrikedom, och upplevelsen är stimulerande för nostalgiker. Men tro inte att detta är ett traditionellt slagsmålsspel i stil med Street Fighter. Inlärningskurvan är komplex och lång, men när jag tagit mig förbi inlärningsstadiet började spelet få ett enormt flyt. För att uppnå en njutbar seger efter en tuff strid, så är samarbete en viktig lärdom att ta till sig inför framtida bataljer mot Sephiroth, Kuja och andra älskade Final Fantasy-karaktärer.

Kommentera