Recension: Digimon Story: Cyber Sleuth – Hacker’s Memory [PS4]

Att samla digitala monster har alltid tilltalat mig, även om det mest har skett i Pokémon- och Shin Megami Tensei-spelen. En annan serie som har hängt med sedan sent 90-tal är Digimon, som jag förvisso aldrig riktigt fastnade för när det begav sig. Men när avstickaren Digimon Story: Cyber Sleuth med detektivtema dök upp som från ingenstans för snart två år sedan gav jag serien en ny chans. Och jag gillade det!

Uppenbarligen verkar fler ha fastnat för spelet då det precis fick en uppföljare med tungvrickartiteln Digimon Story: Cyber Sleuth – Hacker’s Memory. Precis som i föregångaren utspelas merparten av äventyret i en virtuell värld som närmast kan liknas med en VR-variant av dagens sociala medier, fast där hackare löser dispyter genom att slåss mot varandra med digitala monster – så kallade ”Digimons”.

Mycket av dialogen i spelet är mest larv…

Även om det mesta finslipats rejält sedan sist är det fortfarande ett väldigt simpelt spel. De turordningsbaserade striderna känns som om de är hämtade direkt från 90-talet, då både grafik och estetik är minst sagt daterade och uppdragsstrukturen nästan alltid går ut på att ta dig från punkt a till punkt b och slåss mot monster på vägen.

Ärligt talat når ingen av spelets enskilda komponenter upp till en nivå högre än godkänt, men det finns heller inte någon del som sticker ut som särskilt dålig. Äventyret är välbalanserat i det avseende att det sällan överraskar, men heller aldrig dalar i kvalité. Jag vet precis vad jag får, vilket är ganska underhållande till en början men lite trist i längden. Cyber Sleuth – Hacker’s Memory är rätt och slätt japanska rollspels motsvarighet till mellanmjölk.

Ändå har jag svårt att slita mig från spelets inledande halva. Jag har kul när jag evolverar och devolverar mina digitala monster. De mer strategiska ”domineringsstriderna” där jag samlar poäng på ett rutnät mellan bataljerna är hyfsat underhållande om än få till antalet. Dessutom uppskattar jag när handlingen titt som tätt växlar till mörkare teman. Som till exempel när en karaktär bara vill leva i den virtuella världen och helt undvika verkligheten, eller när jag kapar en annan persons inloggning.

Detta nya spelläge som dyker upp ibland skänker lite mer strategi till stridandet.

Tyvärr går berättandet på tok för långsamt för att jag ska orka ta mig hela vägen till eftertexterna. Spelet har definitivt sina ljusa sidor och en hel uppsjö av digitala monster att samla. Förvänta dig bara inget storslaget eller bombastiskt – det här är ett lugnt och avslappnat rollspel som fungerar som ett helt okej tidsfördriv i väntan på något mer intressant i genren.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.