Recension: Death Road to Canada [PS4]

I den händelse världen övertas av vandrande, icke-döda zombier, hoppas jag nästan att utkomsten speglar den knäppa upplevelse som Death Road to Canada levererar. Det är lätt att tro att livet endast blir hårt, svårt och deprimerande, men Rocketcat Games visar med ett snett leende att så inte behöver bli fallet.

Spelet levereras i en härligt retro-doftande grafikupplevelse, sköna låtar som ångar av nostalgi från 80-talet, men med det populära tillägget ”roguelike”. Uppskattar du plågsamma spellägen, kan jag glädjande även berätta att titeln strikt eftersträvar permanent död, inklusive radering av alla framsteg om du skulle råka klanta dig.

I vanliga fall ryggar jag tillbaka av dessa två moderniteter, men trots min aversion hittar jag något fantastiskt under ytan när jag väl börjar hacka mig fram.

Klart grabben måste få tuta lite, kolla vad alla är glada här!

Klart att grabben måste få tuta lite, kolla vad alla är glada här!

Varje omgång inleds med att jag och en eventuell medhjälpare sätter oss i bilen med målet att ta oss från Florida i USA till Kanada, som enligt utsago ska vara det enda zombie-fria landet på vår jord. Vägen dit är lång och under de två veckor som äventyret utspelar sig garanteras skratt, död, lustiga möten, död, resursletande och död igen.

Varje spelomgång är unik och består av bland annat strider, utforskande, interaktiva möten samt en hel del underhållande text att läsa. Under de timmar som jag har tillbringat i spelet har jag ännu inte känt av några tillfällen där jag känner igen några upprepningar från föregående försök.

I bilen får det plats upp till fyra överlevande som dessutom hjälper till, eller försvårar, i uppdragen och överlevandet. Som gruppens ledare måste jag hela tiden ta i beaktande hur många munnar som ska mättas och vilka personligheter som passar bra ihop. För att nå målet behöver vi ständigt hålla ögonen öppna efter mat, bränsle och medicin som räcker till allihop.

I spelmomenten där jag styr min karaktär, måste jag hela tiden hålla koll på mängden zombier som finns i närheten. Devisen ”hellre fly än illa fäkta”, passar väldigt bra i Death Road to Canada; det gäller att inte fastna i en hord av hungriga hjärnätare eller fastna i en återvändsgränd. Trots att jag är väldigt medveten av denna fara, händer det ändå ett otal gånger att jag ofrivilligt offrar hela min grupp då jag girigt försöker komma åt en extra chipspåse i en affär.

Många viktiga livsfrågor avhandlas i bilen på väg till Kanada...

Många viktiga livsfrågor avhandlas i bilen på väg till Kanada…

När det kommer till slumpmässiga möten och diskussioner, bländar titeln mig fullständigt med sitt bisarra och oerhört underhållande manus. Förstör jag inte vår bil när jag som ledare hittar en verkstad och försöker fixa till den, råkar jag istället förolämpa min kompanjon så att hon skadar sig dagen efter och avlider då vi inte har tillräckligt med bandage. Det låter tufft och bestraffande, men faktum är att jag har svårt att inte dra på smilbanden då händelserna utspelar sig – jag känner mig ofta delaktig och tar mig ofta för pannan när något av mina beslut får oönskat resultat.

Med sin djupa spelmekanik ovanpå något som för ögat ter sig simpelt, levererar spelet stora mängder nutidsironi, ren spelglädje och en i det närmaste frenetisk mängd abrupta spelslut. Death Road to Canada är brutalt oförlåtande, brutalt underhållande och brutalt komiskt. Det enda som jag blir besviken på är att samarbetsläget i dagsläget inte verkar fungera över huvudtaget. Oavsett vad min medspelare trycker på för att bli delaktig, händer ingenting utan jag får glatt spela vidare själv. Brutalt!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.