Recension: Dear Esther: Landmark Edition [PS4]

Genren promenadsimulatorer har bokstavligen exploderat på senare år, men många hävdar att Half-Life 2-modden Dear Esther startade trenden år 2007. Via en utgåva som självständigt spel 2012 får vi PlayStation 4-ägare nu ta del av Dear Esther: Landmark Edition.

En promenadsimulator är i grund och botten en berättelse med minimal interaktion. Du går runt och utforskar miljöerna som oftast är otroligt stämningsfulla och rika på detaljer och berättelse. När jag spelar Dear Esther kan jag inte undgå att jämföra med spel som Firewatch (7/10) och senare spel från utvecklaren The Chinese Room, som Everybody’s Gone to the Rapture (9/10).

Jag kommer inte att nämna några detaljer kring berättelsen, eftersom minsta sak skulle kunna avslöja delar av handlingen som är en central del av hela upplevelsen. Kontrollerna är nästan löjligt enkla – du kan gå, flytta kameran och zooma. När jag nyfiket börjar utforska omgivningen irriterar jag mig på snigelfarten jag glider fram i och önskar verkligen att denna nyutgåva hade berikats med ett joggingläge.

Tur att inte Robinson-Leif är med på ön...

Tur att inte Robinson-Leif är med på ön…

Du befinner dig på en klippig ö och berättelsen portioneras ut medan du utforskar omgivningarna. Miljöerna är vackra och spännande med sina krön och kanter som tämligen skriker ut att de vill utforskas. Grafiken är passande, men när jag tittar ned på marken stör jag mig på att buskar och blommor är som två korsade pappersark, precis som det var i spel för tio år sedan.

Detta till trots sliter spelet tag i mig och jag vill verkligen veta mer om platsen och berättelsen. Stämningen är spelets absoluta trumfkort, särskilt under andra halvan då den David Lynch-lika mystiken tätnar. Musiken och ljudeffekterna förstärker min inlevelse och jag kan inte slita mig från Dear Esther förrän eftertexterna rullar. 

Vid andra genomspelningen slår jag på utvecklarkommentarerna och får då veta att det finns ett stort omspelningsvärde, eftersom både inslag i miljöerna och berättelsen har slumpade element för att varje spelomgång ska kännas som en unik upplevelse.

Run to the hills hade varit ett lämpligt musikspår här

Run to the hills hade varit ett lämpligt musikspår här

Det som är nytt i Landmark Edition är att både musiken och ljudkvaliteten på dialogen har förbättrats, kommentatorspåret har tillkommit och ett antal mindre anpassningar har lags in för att hjälpa funktionsnedsatta som exempelvis stor text och möjligheten att anpassa styrspakarnas känslighet.

Trots ålderstecken är Dear Esther ett gediget hantverk och väl värt en genomspelning. Jag rekommenderar verkligen att du spelar igenom det en andra gång med kommentarer påslagna, då både designern, författaren och kompositören är otroligt intressanta och bjuder på spännande detaljer både om spelet och utvecklingsarbete generellt som oberoende studio.

Kommentera