Recension: Darksiders II: Deathinitive Edition [PS4]

Darksiders-serien är en spelserie som länge har befunnit sig i osäkerhet. Ursprungligen presenterades det som ett ambitiöst projekt som skulle inkludera fyra spel där berättelsen kretsar kring apokalypsens fyra ryttare: Kriget, Döden, Segraren och Svälten. Efter första spelet där vi fick spela som Kriget var det osäkert om vi ens skulle få en uppföljare överhuvudtaget, eftersom spelet inte riktigt sålde så väl som utgivaren THQ hade hoppats.

THQ var i riktigt dåligt skick när Darksiders II väl dök upp på marknaden och spelet kunde inte att rädda företaget från den kommande konkursen. Tyvärr riktades mycket av uppmärksamheten på konkursen och därför förbisågs det hur bra spelet faktiskt är. Efter konkursen köptes rättigheterna till serien upp av Nordic Games, vilket ledde till att vi nu ser en nyversion av spelet.

I Darksiders II får spelaren bekanta sig med Döden i en berättelse som utspelar sig i stort sett parallellt med första spelet där Kriget blev anklagad för att ha dragit igång domedagen. Döden är övertygad om att hans krigiska broder är oskyldig och beslutar sig för att rentvå hans namn och på något vis se till att mänskligheten inte utrotas.

För att lyckas med detta måste han bege sig till Livets träd, som av en händelse är lite svårt att nå för tillfället eftersom det är omgivet av korruption som först måste rensas från världen. Detta görs enklast genom att uppsöka ett antal stora monster och visa dem varför han kallas för Liemannen.

”Det är jag som är Döden.”

Designmässigt har spelet inspirerats både av spel som The Legend of Zelda och God of War-serien i nästan lika delar. Stridssystemet påminner en hel del av slaktandet som vår vän Kratos brukar göra sig känd för, fast med mindre blod och lemlästning. Dessa strider blandas upp med en del plattformande och Zelda-liknande pussel som gör att varje område känns omväxlande och inte bara som ett avverkande av dussinfiender där det enda målet är att nå bossen.

Till skillnad från första spelet i serien har Darksiders II ett utrustningssystem liknande vad du kan finna i många actionrollspel, vilket innebär att du kan uppgradera vapen och rustning för att kunna klara dig bättre senare i spelet. Ett intressant koncept är att vissa vapen går att uppgradera genom att mata dem med utrustning du inte använder, och beroende på vad du offrar kan du på så vis forma vilka nya fördelar du kan låsa upp med det uppgraderade vapnet. Det är ett enkelt system, men väldigt effektivt.

Både karaktärs- och miljödesign är bitvis ypperlig och även om det är tydligt att utvecklaren har inspirerats av andra verk har de ändå lyckats skapa en egen identitet i slutprodukten. Det var vackert redan på PlayStation 3, men PlayStation 4-versionen erbjuder en helt annan skärpa i grafiken tack vare den högre upplösningen.

När inte lien räcker till kan du alltid testa en rejält stor klubba.

Prestandan är dock inte riktigt vad jag hade hoppats på i denna nyversion. Spelet ligger på stabila 30 bildrutor per sekund, men det känns lite trist att de inte kunde puffa upp detta till 60 istället. Grafiken och spelvärlden är inte så otroligt komplex att detta känns som en omöjlighet. Det största problemet som denna portning lider av är dock att bildrutorna ofta trasas sönder när jag roterar kameran – detta är otroligt störande att se i längden.

Darksiders II är fortfarande ett väldigt underhållande spel som tyvärr inte har fått en speciellt imponerande portning. Spontana laddningstider som uppstår när du rider genom spelvärlden, och som jag trodde var en begränsning i spelet på grund av PS3-hårdvaran, är fortfarande ett faktum. Det är inte lika frekvent som i originalversionen, men likväl irriterande när spelet fryser i några sekunder. Trots detta hoppas jag att Nordic Games ger utvecklarna Gunfire Games chansen att fortsätta serien så att vi kan få se fortsättningen på den fantastiska cliffhangern från första spelet.