Recension: Dark Souls III: The Ringed City [PS4]

Dark Souls-serien har sedan 2011 gått från klarhet till klarhet med både fantastiska expansioner och uppföljare, som nästan samtliga har höjt ribban både för konkurrenter och From Software själva. Producenten Hidetaka Miyazaki har dock sagt att det nu är dags för en paus, och The Ringed City blir därför det sista vi får se både av Dark Souls III (10/10) och serien i övrigt.

Det skapar förstås förväntningar på en episk avslutning, och en del referenser till tidigare tidsåldrar för att eventuellt knyta samman löst hängande trådar.

I The Ringed City beger vi oss ut på en resa likt Dante Alighieris nedstigning i helvetet i Den Gudomliga Komedin. Både miljöer och tidslinjer är blandade i ett kaos som vittnar om att världen inte riktigt mår bra, och i vanlig ordning är allt ute efter att ha ihjäl dig på de mest brutala och oförlåtande vis du kan tänka dig. Det är ju trots allt ett Dark Souls-spel.

De nya spelområdena är utsökt designade, och ofta ganska öppna och vidsträckta. Du kommer att få doser av allt som gör utforskandet så tillfredsställande, både i form av elaka fällor och bakhåll och förstås genomtänkta genvägar. Det finns vissa områden som är ruskigt utmanande av olika skäl, men det känns ändå alltid lagom långt till en lägereld eller en upplåsbar genväg tillbaka till säkerhet.

Den här killen överkompenserar helt klart för något.

Expansionen är dessutom smockfull av nya rustningar och vapen att leka med, och lyckligtvis snålas det inte heller med uppgraderingsmaterialen. Detta gör att du relativt enkelt kan uppgradera den nya utrustningen du vill experimentera med, utan att behöva spara ihop allt för mycket Titanite från huvudspelet. När det kommer till rustningar är det glädjande att se att många av de nya samlingarna är avsedda för kvinnliga karaktärer, vilket är något jag tyckte fattades en aning i grundspelet.

Nya fiender finns det förstås också gott om, och de flesta har ganska intressanta rörelsemönster som du behöver lära dig för att kunna besegra dem effektivt. De mest utmanande striderna hittar du hos en ny form av riddare som antingen har svärd eller spjut som vapen. De som är utrustade med spjut lyckades nog framkalla den största mängden svordomar från mitt håll, med tanke på deras otroliga räckvidd. Men det var precis som alltid en väldigt tillfredsställande känsla att besegra dem.

Planlösningen för staden är ju lite mindre än optimal.

Bossarna är ju förstås en central punkt i alla Souls-spel, och tråkigt nog är det här en osedvanligt svag skara fiender vi ställs inför. Sammanlagt är det fyra nya bossar i expansionen, varav endast två som faktiskt håller vettig klass. En av bossarna är dock rent ut sagt dåligt designad, och påminner en del om The Old Monk i Demon’s Souls.

Det hela avslutas inte heller på ett speciellt tillfredställande vis, även om slutbossen är både utmanande och rolig att slåss mot. Souls-serien har ju aldrig varit känd för att vara tydlig med sin berättelse, men jag kände inte alls att det här var en värdig avslutning på denna fantastiska serie.

Jag hade ganska högt ställda förväntningar inför denna sista expansion med tanke på upplägget, och det når inte riktigt ända upp till dessa. Trots detta finns det mycket som håller toppklass också, och det var ett rent nöje att gå och rota i alla hörn för att hitta hemligheter och referenser. Om vi ska tro på vad Miyazaki säger är Dark Souls-eran, i och med The Ringed City, nu avslutad. Det kanske inte var den avslutning jag hoppats på, men vilken resa det har varit.

Kommentera