Recension: Danganronpa V3: Killing Harmony [Vita]

Den monokroma robotbjörnen Monokuma med sin sadistiska läggning och förkärlek för makabra avrättningar är tillbaka och den här gången har han sina björnungar med sig. När jag börjar spela Danganronpa V3: Killing Harmony är min första känsla ett sting av besvikelse och att jag redan sett det här. Till och med ljudeffekter och musik har återanvänts från de tidigare spelen och jag stålsätter mig för att ta emot besvikelsevågen. 

Om du har missat de tidigare delarna i serien handlar de om en grupp ungdomar som hålls fångna; det enda sättet att komma ut är att genomföra ett mord på en av kamraterna och lyckas undvika att bli påkommen. På papperet låter det fånigt och krystat, men i praktiken blir det väldigt spännande och det bjuds dessutom på en stor portion mörk humor med dystopiska undertoner. Trots mina initiala, smått negativa känslor växer ett sug fram att få veta mer. Berättelsen drar in mig och slukar mig med hull och hår och jag är än en gång fast i Monokumas grepp.

Tre av björnungarna som förpestar tillvaron på skolan

I grund och botten får du en interaktiv roman med stora mängder text och en djup berättelse att uppleva. Det som gör Danganronpa-serien unik är att det bjuder på betydligt mer interaktion där till exempel skolan och skolgården kan utforskas i förstapersonsvy. När det väl sker ett mord görs först en noggrann utredning och det hålls en rättegång med mängder av minispel för att få fram sanningen. Brottplatsundersökningen är välgjord och belöningarna i form av sanningskulor är många. Själva rättegången får mig att tänka på Phoenix Wright-serien i sina allra bästa stunder. Faktum är att manuset i denna tredje del trumfar de båda föregångarna på alla sätt och precis som med en bra TV-serie känner jag mig tvungen att fortsätta för att se vad som händer härnäst.
Prologen och det första kapitlet är väldigt långa, men så här i efterhand uppskattar jag det eftersom de sätter grunden till både berättelsen och huvudpersonerna. Karaktärsgalleriet är mer färgstarkt än en prideparad och varje individs karaktärsegenskaper är ordentligt förstärkta och överdrivna. Detta gör att du snabbt och lätt skapar dig en uppfattning om dem; en uppfattning som inte sällan visar sig vara helt fel. De 16 huvudrollerna känns både råare och grövre i mun än tidigare, både de sexuella anspelningar och hoten om våld är mer påtagliga än i föregångarna.

Monokuma ser ut att ha tränat lite där han poserar bakom årets ultimata skolklass

Överraskningsmomenten och aha-upplevelserna under rättegångarna är många och gång på gång slår jag mig för pannan och svär inombords, imponerad över hur otroligt skickliga författarna av berättelsen är. Rättegångsmomentet har gjorts oerhört komplext, där minispelet med sanningskulor i en pistol har utökats till att ha mängder av kombinationer och bonusar för att nå sanningen.

Det allra tydligaste tecknet på spelets storhet för mig är hur det lyckas dra in mig till fullo i upplevelsen. Det händer flera gånger att jag förvånat tittar upp från min PlayStation Vita när mitt tåg har nått slutstationen – hur kan det redan ha gått 45 minuter? Danganronpa V3: Killing Harmony är ett mästerverk och det enda som hindrar det från full pott är att det står en 3:a i titeln och att konceptet inte förnyats tillräckligt. Med det sagt är denna tredje del den bästa hittills i serien.

Kommentera