Recension: Celeste [PS4]

För några år sedan släppte spelstudion Matt Makes Games flerspelaräventyret TowerFall Ascension (8/10), där det ställdes höga krav på spelarens reaktionsförmåga. Nu är de tillbaka med ett nytt projekt och denna gång handlar det om utmanande bergsklättring i plattformsspelet Celeste.

Jag spelar en målmedveten, ung kvinna som vill bevisa för sig själv att hon kan besegra Celeste Mountain, ett berg med ett legendariskt rykte att vara en rejäl utmaning. Trots att jag får varningar om att vandringen uppåt kan vara min undergång, fattar jag mod och påbörjar den långa vägen mot bergstoppen.

Varje sektion på vägen upp är en prövning där jag dels ska hoppa i rätt ögonblick men också hela tiden tänka ett steg framåt. Ofta brukar utgången vara fatal och det märker jag redan på den första nivån. Den grymma utmaningen ligger i att det finns många dödliga faktorer överallt; allt från vassa spikar till flygande bläckfiskar och ingen av dessa vill mig väl. De snabba dödsfallen är dock nästan alltid självförvållade, men följs ändå då och då av impulsiva svordomar.

Ett felsteg och jag blir en mänsklig nåldyna på mindre än ett ögonblick.

Banornas design är genialt konstruerade och med en mikroskopisk precision har farliga fällor placerats perfekt. Även om jag i stridens hetta skyller på kontrollen efter ett snedsteg, så är styrningen enkel och helt utan skavanker.

Det höga tempot får mig hela tiden att vilja fortsätta spela vidare, och när nästa bana plockar fram nya, oberäkneliga hinder, behöver jag lägga om nya strategier. Detta gör att spelet blir enastående omväxlande, och jag gillar när pusselmomenten snyggt binder samman flera sektioner av plattformshoppande. Vissa plattformar eller väggar förflyttas genom att jag utför en rusning och ibland kan jag hålla fast i objektet när det flyttas tillbaka. Dock måste jag ha i åtanke att min greppstyrka är begränsad och jag kan tappa taget efter några sekunder.

Celestes enkla utseende med grova pixlar och tydliga färger ger spelet en sagolik ton. Både förgrund och bakgrund vävs in i varandra och resultatet blir vackra alster, vilket skapar pixelgrafik som är bland den snyggaste snyggaste på årtionden. Jag vill också lyfta fram Lena Raines fantastiska musik, då de träffsäkra tonerna av hennes bitpop ger mig gåshud.

Kolla in den vackra utsikten, men stå på säker mark först.

När jag har klarat ett stycke av en nivå är detta en belöning i sig, men det finns massor av samlarobjekt gömda överallt på det iskalla berget. Jag behöver anstränga mig mer för att nå de svåråtkomliga jordgubbarna, men även om jag tar tag i en sådan behöver mina fötter stå på säker mark för att godsaken ska räknas med i min samling. Ett väl dolt kassettband låser upp en alternativ, svårare version av en befintlig nivå och ett enormt tålamod är ett krav för att klara dessa.

Celeste är en briljant blandning av Ice Climbers bergsklättrande och Dark Souls elaka motstånd. Jag är fängslad av det starka budskapet om att hitta det inre modet och möta sina rädslor uppe på det livsfarliga berget. Det är en spännande resa från de första kliven i den sargade staden och de hårda vindarna, till det gastkramande sista partiet i slutet. Spelet väcker många känslor inom mig; från att bli totalt ursinnig av mitt femhundrade dödsfall, till att känna ren glädje när jag till slut når den snötäckta bergstoppen.

Jag vill säga tack till Matt Makes Games för att de lyckats skapa en modern klassiker, där jag aldrig tappade hoppet trots bergets motstånd varit mustigt. Jag hoppas att du också tar på dig klätterkängorna och beger dig på ett äventyr du sent skall glömma, fast förbered dig på ond, snabb död flera gånger om.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.