Recension: Castlevania: Lords of Shadow 2

När det utannonserades att spanska studion MercurySteam skulle ge sig på den prestigefyllda Castlevania-serien höjdes många ögonbryn. Skulle studion bakom Clive Barker’s Jericho (även känt som det brunaste spelet i världshistorien) kunna göra det ingen hittills lyckats med? Att på ett vettigt sätt äntligen placera Castlevania i tre dimensioner?

Det korta svaret är nog ”ja”. Castlevania: Lords of Shadow kom ut och fick rätt bra omdömen från kritiker. Inbitna Castlevania-fans gnällde en del över vissa designbeslut, men på det stora hela är det ett riktigt bra spel och lade en stabil grund för hur Castlevania-spel skulle kunna fungera i tre dimensioner. Med liberala lån från andra spel i samma genre levererade MercurySteam ett långt, episkt äventyr med Gabriel Belmont i huvudrollen. Visst, det var ingalunda perfekt – men de flesta brister borde en uppföljare kunna åtgärda.

Eller ja, åtminstone i den verkligheten där studion inte fått vad jag antar är hybris. Nu utvecklades Castlevania: Lords of Shadow 2 tyvärr inte i den verkligheten. Istället för att ta lärdom från de brister det första spelet hade så har studion gått helt utanför kartan över rimliga designbeslut.

Gabriel Belmont är tillbaka i huvudrollen. Det första spelet och dess expansioner placerade honom i en ganska prekär situation – som en odödlig vampyr i ”nutiden”. Hans forna ödsliga slott var numera omgivet av en massiv storstad, och där tar uppföljaren helt sonika vid.

2517019-you're+no+longer+our+lord

Miljöerna, utanför nutid, är oftast riktigt imponerande.

Det är ju alltid lite problematiskt när en huvudkaraktär plötsligt blir det han försöker bekämpa. Och MercurySteam har försökt lösa problemet lite kreativt. Istället för att ge sig ut på jakt efter vampyrer, varulvar och andra mytologiska monster ska Gabriel istället jaga reda på satans hantlangare som laborerat ihop något diabolisk kemikalie som muterar mänskligheten till horribla monster, samtidigt som vissa falanger aktivt arbetar på att återuppväcka satan själv.

Castlevania-spelen har ju alltid haft en handling som är lite speciell, men den har nog aldrig varit så pass skruvad och osammanhängande som i Lords of Shadow 2. Det känns lite som att manuset har genomgått ett antal revisioner och att vitala delar i berättelsen faktiskt saknas – det känns så pass fragmenterat och osammanhängande. Vissa försök att återknyta till sidospåret Mirror of Fate finns – men blir så pass taffligt att det känns lite som nödlim.

Om vi bortser från att handlingen är lika galen som fladdermöss på en syratripp – hur står det till med resten av spelet? De moderna miljöerna känns arkitektoniskt imponerande – massiva, gotiska katedraler varvas med enorma skyskrapor och ödsliga parkeringshus. Alla dessa känns dock väldigt mycket som tomma kulisser, och undantaget lite monster som har gjort gatorna till sina jaktmarker känns miljöerna öde och tomma. Då och då får dock Gabriel möjlighet att besöka lite andra, mer historiska, miljöer – och dessa känns betydligt mer fantasifulla och är en schyst nickning till föregångaren.

När jag pratade med producenterna nere i Köln förra hösten pratades det lite om att Lords of Shadow 2 inte riktigt skulle vara en öppen värld (men ”nära nog”) att röra sig igenom och att den klassiska utforskningsglädjen från Symphony of the Night skulle finnas kvar. Nu har det bevisligen hänt en hel del under spelets sista utvecklingsmånader. Spelets olika miljöer hänger ihop med väldigt lösa trådar, återvändsgränder, teleporteringsplattor och enormt många laddningsskärmar. Att röra sig igenom världen känns halvvägs in i spelet mer som en plåga än som ett spännande utforskande.

Gabriel med ett av de nya vapnen - ett voidsvärd som stjäl livsenergi från fiender.

Gabriel med ett av de nya vapnen – ett voidsvärd som stjäl livsenergi från fiender.

Det centrala i spelet – Gabriels slagsmålsförmågor – räddar dock Castlevania: Lords of Shadow 2 en del. Kedjekorset och de magiska krafterna är utbytta mot en blodspiska och två nya vapen – ett svärd (som kan stjäla liv) och ett par massiva klor (som bryter fienders rustning). Kreativt växlande mellan vapnen behövs för att bekämpa fiender effektivt och de två specialvapnen kan bara användas liberalt om Gabriel samlat på sig rätt typ av essenser. Och dessa utvinns precis som i föregångaren i strid genom att utföra oavbrutna kedjeattacker och absorbera små röda glober av energi.

Nu kan det vara så enkelt att jag har spelat Demon’s Souls och Dark Souls för mycket och att det har påverkat min tolerans för obalanserade och oprecisa stridssystem, men Lords of Shadow 2 känns verkligen inte bra när det kommer till strid. Fiender kan bete sig lite slumpmässigt samtidigt som blockeringar och attacker känns inte särskilt precisa. Det hela degraderar till en sörja av frenetiskt knapptryckande utan direkt behov av taktiskt tänkande eller konsekvens i kontrollerna. Och något som är den absolut största synden för den här typen av spel – attacker eller hinder som omedelbart dödar Gabriel utan pardon.

Ytterligare en dödlig synd spelet envisas med är att titt som tätt stjäla kontrollen från mig. Antingen för att påvisa rätt väg framåt (som i första Prince of Persia, med dramatiska kamerapanoreringar som fullständigt idiotförklarar mig som spelare), eller för den delen bryta till en interaktiv mellansekvens där Gabriel plötsligt håller i ett helt annat vapen än det jag nyss använde mot fienden. Om det här bara hade hänt då och då hade jag kunnat ha överseende med det, men det sker lite för ofta,och dessa moment är alldeles för långdragna. Tempot blir kraftigt lidande, och i synnerhet bryter stridernas flöde totalt.

Gabriel. Ehm. Du har någonting där i mungipan.

Gabriel – du har någonting i mungipan.

MercurySteam hade alla möjligheter att ta till sig kritiken och lära sig ett par läxor från det första spelet – kanske snabbat upp tempot litegrann, undvikt att onödigt fylla ut spelet med meningslöst fluff eller faktiskt se till att skärpa upp stridssystemet. Eller, för den delen, försöka berätta en historia som inte är så fragmenterad.

Istället verkar man ha gjort precis tvärtom – försökt efterlikna förlagan, men till så pass hög grad misslyckas med att ens leva upp till det. Slutresultatet blir ett spel som i all essens faktiskt är sämre än förlagan och som trots den rätt långa utvecklingstiden känns ihophafsat, ofärdigt och framstressat.

Det är faktiskt lite synd, för med originalet relativt färskt i minnet och de förhandstittar jag fick under förra året hade den här uppföljaren verkligen potential att bräcka originalet. Men under resans gång gick någonting fundamentalt fel och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är mest trasigt i Castlevania: Lords of Shadow 2. Slutresultatet, och helhetsupplevelsen, är i alla fall väsentligt mindre än summan av dess stundtals bra beståndsdelar.

Kommentera