Recension: Call of Duty: WWII [PS4]

Sedan 2003 har vi fått nästan årliga iterationer av den storsäljande förstpersonsskjutarserien Call of Duty. Vad som började med bombastiska upplevelser från andra världskriget har nu efter en tur in i framtiden återvänt till rötterna, i hopp om att blåsa nytt liv i en något stagnerande serie.

Detta år är det Sledgehammer Games som står i huvudrollen i Activisions roterande utvecklingsschema, och med tanke på att deras senaste bidrag Call of Duty: Advanced Warfare (8/10) var det bästa på de senare åren, var mina förhoppningar högt ställda.

Eftersom berättelsen utspelar sig under andra världskriget tar förstås händelserna vid under landstigningen i Normandie, vilket verkar vara snudd på obligatoriskt i verk från andra sidan Atlanten. Du iklär dig rollen som en menig vid namn Red Daniels, vars bakgrund är lika ointressant som den är tunn. Det etableras fort att han är en lantis från en liten håla i Texas, och han har en flickvän som väntar på honom, men det är också i princip allt som spelet tar sig tid att berätta.

Daniels har goda vänner i gruppen, men på plutonnivå finns det lite större problem. Ett av befälen har ett efterhängset rykte för att ta dåliga beslut i svåra situationer, och givetvis uppstår det en del konflikter under deras väg mot Berlin för att störta fascismen. Gång på gång misslyckas dock spelet att skildra personliga ögonblick, mycket på grund av att alla karaktärer är otroligt bekanta och stereotypiska. Det känns som att någon av författarna läste en sammanfattning av Band of Brothers, men aldrig tog sig tiden att fundera på detaljerna. Det kan ju inte gå alltför lång tid mellan explosionerna.

Inte ens killen till höger kan kämpa ihop någon entusiasm runt kampanjen.

Trots denna platthet i berättelsen finns det en hel del underhållning, då det fortfarande är en kompentent förstapersonsskjutare. Rörelse och skjutande känns av sedvanlig toppklass som man kan förvänta sig från denna spelserie, och tillsammans med snyggt skildrade sekvenser från kända slag och scenarier skapar det ganska god stämning trots allt. Det är bara synd att inte Sledgehammer tog möjligheten att faktiskt göra något med berättelsen också.

Flerspelarläget är ju dock i vanlig ordning den stora tonvikten i helheten. Bland nyheterna finner vi ett nygammalt läge som heter War, vilket är ett målbaserat spelsätt där du ska utföra en rad olika delmål för att ta dig vidare i kartan. Som anfallande lag kan det till exempel handla om att du måste bygga färdigt en liten bro för att ta dig vidare i anstormningen, medan försvarande lag ska försöka se till att förhindra alla dessa framsteg. Med rätt spelarbalans kan det uppstå en del spännande sekvenser och intensiva dragkamper om kontrollpunkter, men i vanlig ordning känns det som att 90 procent av spelarbasen bara spelar Team Deathmatch ändå.

Mellan uppdragen kan du sysselsätta dig med bland annat svampplockning.

Av förklarliga skäl är alla mobilitetsuppgraderingar från de gångna åren bortblåsta, och du kan därför inte springa på väggar eller dubbelhoppa. Det är dock inget jag saknar efter några omgångar, utan jag vänjer mig snabbt vid den klassiska spelstilen igen. Kartorna är dessutom mer anpassade för detta, och det blir därför inget problem.

I hopp om att göra spelupplevelsen mer social har det även introducerats en öppen lobby i stil med vad vi kan finna i Destiny-spelen. Jag känner dock att det hela är väldigt påklistrat, och fyller inte alls samma funktion i ett Call of Duty-spel. Det innebär dessutom att det blir lite onödigt lång tid innan du kan börja leta efter motståndare i onlinebataljerna.

Zombie-läget är också tillbaka, denna gång med den alltid lika ypperlige Ving Rhames i en av huvudrollerna. Dock kan inte ens han förmå mig att fastna någon längre tid vid detta spelsätt som aldrig riktigt har tilltalat mig.

Alla som har läst mina tidigare recensioner av Call of Duty-spelen förväntar sig säkert min årliga önskan om att få se Spec Ops-läget återvända, men till och med jag har börjat tappa hoppet nu. Call of Duty: WWII levererar ett bra paket med massor av innehåll, men det hela börjar kännas lite slätstruket och bekant nu tyvärr. Förhoppningsvis kan nästa års spel bjuda på något som vågar sticka ut lite från den inarbetade mallen.

Kommentera