Recension: Brut@l [PS4]

Så mycket av vad ett spel är, eller kan förväntas vara, kan ibland läsas ut av namnet. Det stämmer synnerligen bra när det kommer till hur det känns att spela lilla indiespelet Brut@l.

Detta är ett verk som har tydliga nickningar till spel som Rogue, Hack och Gauntlet, vilket gör att Brut@l bäst beskrivs som ett högst bestraffande och brutalt grottkravlarspel på klassiskt maner. Med procedurellt skapade nivåer och en smått extrem svårighetskurva är det ibland lätt att känna sig överväldigad av motståndet spelet kastar emot dig.

Rogue och Hack var spelen som lade grunden till termen ”rogue-like” som nu används väldigt frekvent för att beskriva en viss sorts spel. De gemensamma nämnarna oftast är att nivåer är procedurellt genererade, striderna sker i turordning, grafiken oftast är ganska avskalad och rutnätsbaserad och permanent död är mer regel än undantag. Det finns vissa undantag – Spelunky, The Binding of Isaac och Rogue Legacy (8/10) har alla lånat olika spelmekaniska grepp från denna samlingsterm.

Det där skelettet vill verkligen mörda dig. Jag menar det. Sannolikheten för att det lyckas är ganska hög.

Brut@l känns däremot som ett försök att verkligen återskapa känslan av originalen. Eftersom nivåerna genereras vid varje nystart, vet du aldrig riktigt vad du kan förvänta dig att stöta på under din resa ner i djupet i dess grottsystem. De ursprungliga spelen var textbaserade och allt ritades upp med tecken, och trots att Brut@l är ett tredimensionellt spel har den grafiska designen i från källmaterialet anammats. Fiender är inte längre enskilda tecken, men är fortfarande uppbyggda av simplistiska streck, precis som valfri bokstav egentligen är.

Målet med Brut@l kan verka enkelt – ta dig ner till grottsystemets 26:e nivå och spöa på ett rejält monster. Efter många timmars modigt utforskande kan jag villigt erkänna att jag aldrig kommit längre ner än den femte grottnivån. Jag har dött av att trilla ner i avgrundsdjupa hål, blivit förkolnad av eldfiender, exploderat mig själv genom att av misstag slå på en tunna, bryggt giftiga drycker och druckit upp dem utan att veta att de var giftiga, blivit uppäten av mimics som gömt sig i kistor.

En liten rolig, och synnerligen ondskefull detalj – du kan om du samlar på dig material brygga drycker, men deras effekt är precis som nivåerna slumpmässigt bestämda. Den gröna drycken som i en genomspelning kan hela dig kan i en annan vara gift eller syra.

Brut@l är en fröjd att se i rörelse, trots den rätt simplistiska grafiska stilen.

Utöver solo-läget finns det även stöd för lokalt samarbete – två spelare kan slå sina kloka huvuden ihop och försöka utmana spelet tillsammans. Detta kan dock leda till en del intressanta konflikter, precis som i Gauntlet. Saker som hittas delas inte upp automatiskt mellan spelarna – oavsett om det är mat, de bokstäver som behövs för att bygga och uppgradera vapen eller rustningsdelar. Som tur är, och dessvärre, kan spelarna inte börja slå på varandra annat än i soffan för att lösa dessa konflikter.

Är du en kreativ, men alltjämt sadistisk och ondskefullt sinnad person kan du dessutom skapa egna nivåer att dela med dig av – för att plåga dina kamrater med.

Det har varit många, många dödsfall. Men trots alla dödsfall och en till synes brist på framgång så är jag inte redo att ge upp riktigt än – Brut@l har satt klorna i mig på ett sätt spel sällan gör i dessa tider. Jag kommer inte ge upp innan jag har besegrat den hemska besten på den sista nivån, även om vägen dit antagligen kommer driva mig till vansinnets gräns.