Recension: Borderlands: The Pre-Sequel [PS3]

Jag föll omedelbart för Borderlands och det blev faktiskt min första platinatrofé. Spelet fångade en blandning mellan  förstapersonsaction och jakten på bättre utrustning som tilltalade min Diablo-besatthet. När uppföljaren släpptes blev jag inte riktigt lika fångad, trots att spelet är riktigt bra. Det kändes bara lite för bekant och som något jag redan hade tillbringat ganska många timmar med.

Borderlands: The Pre-Sequel är – som namnet antyder – ett spel som utspelar sig mellan de båda delarna och följer Jacks historia innan han blev den fullfjädrade psykopat du bekantar dig med i Borderlands 2. Han är anställd av Helios och befinner sig på den stora H-formade rymdstationen som ligger i omlopp runt Pandora när styrkor från konkurrerande vapentillverkaren Dahl stormar stationen.

Du får välja mellan fyra nya Vault Hunters som försöker hjälpa Jack att ta tillbaka kontrollen över basen och besegra Dahls befälhavare Tungsteena Zarpedon, ett namn som Jack sällan missar ett tillfälle att driva med. De olika karaktärerna är varierade och har i vanlig ordning tre olika färdighetsträd som du kan fördela poäng i för att specialisera din upplevelse ytterligare. Om du är väldigt förtjust i den energiska roboten Claptrap har du dessutom möjlighet att spela som en något mer militariserad version av en sådan.

En stor del av The Pre-Sequel utspelar sig på Pandoras måne och där saknas ju förstås atmosfär. Detta gör att en ny syremekanik har införts tillsammans med lägre gravitation, vilket skapar en del nya situationer att tänka på. Eftersom du har begränsat med syre behöver du med jämna mellanrum besöka områden med atmosfär eller diverse sprickor i månen, som av någon anledning läcker syre, för att fylla upp dina resurser.

Tar syret slut är det ingen större panik eftersom hälsan tickar ner ganska sakta, men jag upplever att det lite begränsande när jag utforskade nya områden. Jag vill aldrig bege mig allt för långt från huvudspåret i spelet eftersom jag vet att jag har en tidsbegränsning och det är inte en positiv bieffekt när ny spelmekanik införs.

Den låga tyngdkraften på månen är något som spelar in väldigt mycket i striderna eftersom den öppnar upp en ny form av attack. När du befinner dig uppe i luften kan du använda dig av din syrgasenhet för att få en rejäl skjuts nedåt och skapa en smäll som träffar allt som har oturen att befinna sig under dig. Jag använde inte det här så mycket själv eftersom det ofta var ineffektivt, men fienderna är riktiga experter och tvekar aldrig att flyga fram och stampa på dig.

Det skapar ibland en del väldigt förvirrande sekvenser där det är svårt att se vem som attackerar och varifrån de kommer och det är aldrig kul att dö utan att ha chansen att förhindra det. Detta händer i synnerhet när du blir angripen av både banditer och diverse småkryp som gillar att svärma runt fötterna.

Berättelsen är av typiskt Borderlands-stuk, det vill säga fylld av fånigheter fast oftast på ett bra vis. Det finns förstås en del sekvenser då skämten svingar hårt, missar och landar på ansiktet men det om du gillade Jack från Borderlands 2 kommer du även att gilla den yngre versionen av honom. Utvecklarna har inte försökt skapa något revolutionerande i själva historian, men det som erbjuds är tillräckligt bra för att driva spelaren vidare.

Uppdragsdesignen är inte heller riktigt av den kreativa modellen, utan vilar tungt på ”hämta prylen”-uppdrag och de fruktade eskortuppdragen. Många av äventyren blir även artificiellt förlängda genom att helt plötsligt slänga upp en barriär framför en dörr som du måste deaktivera på ett ställe du passerade för fem minuter sedan, och när det händer för femtioelfte gången går det bara att sucka.

Borderlands: The Pre-Sequel är oftast ganska snyggt med tanke på att det är ett PS3-spel. Det gör dock att bildfrekvensen lider när mycket händer på samma gång, samt att det är vanligt att se grova ”pop-in”-effekter. Det är inte ovanligt att se texturer ladda in tio sekunder efter du har kommit till ett nytt område och ibland känns det som att det är dags att boka tid hos optikern.

Jag är lite kluven efter att ha spelat Borderlands: The Pre-Sequel. Å ena sidan är det ett kompetent verk i en spelserie som jag verkligen gillar, men å andra sidan känns det oerhört bekant. Det är lite som att spela en riktigt omfattande expansion till ett befintligt spel. Det finns helt klart en del höjdpunkter, men i slutänden är svårt att spela igenom kampanjen utan att tänka att det hade varit trevligare att uppleva det här på PlayStation 4 istället.