Recension: Borderlands: Game of the Year Edition [PS4]

Det var länge sedan jag spelade Borderlands på PlayStation 3. Tittar jag i min trofélista så är det nästan tio år sedan jag låste upp min allra första trofé i spelet.

Lagom till att Borderlands 3 äntrar scenen med ännu fler vapen och ännu galnare upplägg, firar Gearbox genom att släppa en uppgraderad version av PlayStation 3-titeln som fick spelare att börja uppskatta synliga skadepoäng som sprutade över skärmen.

Hela gänget är samlat igen, snyggare än någonsin!

När jag startar upp spelet för första gången på PlayStation 4, lägger jag märke till att laddningstiderna har minskat drastiskt. Jag vill nämligen minnas att dessa vara ganska plågsamma för tio år sedan på den äldre plattformen, så denna förbättring är förstås väldigt välkommen.

Förutom denna positiva känsla, känner jag omedelbart igen mig i miljöerna på Pandora. Mitt nostalgiska minne målar upp fantastisk grafik från PlayStation 3-versionen, och det faktum att det jag ser på skärmen motsvarar mina minnen, talar för att utvecklarna har gjort ett bra jobb i att skala om alla resurser i spelet.

Eftersom berättelsen och uppdragen i spelets är helt orörda, gläds jag åt att åter stifta bekantskap med spelets okrönte hjälte Claptrap. Han följer med mig under mina äventyr och kryddar berättelsen med sina galenskaper och lustiga kommentarer. Även om jag har hört många av hans fraser åtskilliga gånger, skrattar jag fortfarande åt tokigheterna som han häver ur sig.

Jag vet att jag är en prickskytt. Men i det här spelet kan jag faktiskt välja vilka vapen jag vill!

Tillbaka är också de galet roliga, men ack så svårstyrda fordonen som krävs för att ta sig fram snabbt över ökendynerna, eller köra över en flock med äckliga Skags. Dessa, tillsammans med den ångestfyllda mängden vapen gör att Borderlands: Game of the Year Edition känns väldigt bekant, fast på ett mycket behagligt vis.

När det kommer till vapenhanteringen, tycker jag mig känna av en ökad automatisk hjälp med siktet. I några av de mer våldsamma eldstriderna känner jag en frustration då mina perfekt inställda skott ofta träffar på andra ställen än jag avsett. Jag får en känsla av att siktet försöker motarbeta mig för att jag istället ska träffa på enklare ställen än de kritiska. Kanske består känslan i att hjälp till sikte har utvecklats under tio år?

Men på det stora hela, är hela upplevelsen en skön hyllning till originalet och med tanke på att allt extramaterial följer med på köpet, kan jag inte annat än att rekommendera verket till dig som har saknat livet på Pandora.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.