Recension: Bloodstained: Ritual of the Night [PS4]

Få spel ligger mig lika varmt om hjärtat som Castlevania: Symphony of the Night. Den Metroid-inspirerade världsuppbyggnaden, där det vimlade av mystiska sidovägar längs kartan som inte gick att ta sig an förrän jag letat reda på nya förmågor i Draculas mystiska slott, skänkte serien en fantastisk utforskarglädje. Det var riktigt kul att återbesöka tidigare områden för att se om ens nya färdigheter kunde leda till dolda skatter och hemliga rum.

Detta i kombination med stämningsfull musik, tidlös fiendedesign och underhållande rollspelselement blev så lyckat att begreppet Metroidvania myntades, som en subgenre med titeln som största inspirationskälla.

Att Bloodstained: Ritual of the Night är tänkt som en andlig uppföljare till det älskade Castlevania-spelet råder ingen tvekan om. I samma ögonblick som jag tar mina första steg i Bloodstaineds hemsökta slott får jag direkt gåshud, då entréhallen påminner mer än lovligt om Alucards legendariska intåg i Symphony of the Nights majestätiska korridorer. De levande ljusen i den högbyggda salen, de enorma fienderna och musikens mystiska toner är lika mycket en direkt hyllning som ett långfinger till Castlevania-serien. De markerar tydligt att målet är att på allvar överträffa det legendariska PlayStation-äventyret från 1997.

Är du bekant med genren känner du nog igen kartbilden uppe till höger.

Bloodstained gör förvisso inte mycket nytt. Istället för nyskapande idéer och roliga gimmickar som har förgyllt genren på senare år, ligger fokus istället på att finslipa de beståndsdelar som varit med sedan starten. Bortsett från ett par oinspirerade bosstrider där spelet gärna hade fått ta ut svängarna lite mer, samt några otroligt vaga ledtrådar på hur man tar sig vidare i spelet, är jag dock mer än nöjd att fokus ligger på det som gjorde genren så bra från början.

Det fantastiskt underhållande utforskandet är definitivt lekens trumfkort, och det har sällan varit lika kul att gå vilse som här. Slottet är fullt med roliga hemligheter och hundratals olika vapen, förmågor och utrustning som bidrar till en imponerande variation i bataljerna.

Att ena stunden flyga fram likt en blixtsnabb ninja med korta men kvicka närstridsvapen, för att med ett simpelt knapptryck byta till en tung yxa och klumpiga men livsfarliga explosionsmagier är verkligen hur kul som helst. Det bjuder verkligen upp till att prova alla tänkbara kombinationer med vapen och förmågor. Jag har utan att överdriva lagt flera timmar på att tillverka ny utrustning samt prova nya tekniker och magier, för att några minuter senare upptäcka ytterligare förmågor som får mig att ändra spelstil helt.

Vänta nu, har inte den här spader-knekten hamnat i fel spel?

Jag uppskattar även hur mycket humor och smarta referenser resan är fylld med. Det är inte bara piskandet på fiender som är rappt, utan även den snärtiga dialogen mellan röstskådespelare som David Hayter (Solid Snake) och Robert Belgrade (Alucard). Det haglar referenser till Castlevania-karaktärer, retrospel och en hel del annat kul, vilket helt klart är en välkommen bonus som förgyller resan, och får mig ständigt att småle och känna mig lite nostalgisk.

Oavsett om nostalgin och referenserna flyger över huvudet eller ej kan du likväl förvänta dig ett mycket underhållande äventyr i Bloodstaineds fästning. Att detta gräsrotsfinansierade projekt tagit fyra år för Koji Igarashis studio att utveckla, dragits med förseningar och omfattande ändringar längs vägen gjorde mig minst sagt skeptisk till hur resultatet skulle bli.

Med facit i hand känner jag mig dum att jag någonsin tvivlade. Bloodstained är Castlevania år 2019, och utan tvekan en värdigare arvtagare till tronen än jag någonsin vågat hoppats på.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.