Recension: Berserk and the Band of the Hawk [PS4]

Att vara en, på alla sätt, genuin fanatiker och fantast av nästan allt som Japan har att erbjuda i populärkultur, traditioner, sporter och livsstil har visat sig vara aningen problematiskt för min del. Det finns alltid en spelserie, en animeserie eller en manga som jag har missat, eller inte hunnit konsumera. Fenomenet Berserk, vilket hade sin start under 90-talet, är inget undantag.

Faktum är att musou-versionen av upplevelsen, skapad av Omega Force, är min introduktion till äventyret – mitt första tådopp i det blodfyllda havet. Serietidningen och sedermera även den animerade serien handlar om den ärrade krigshjälten Guts, som svingar det största svärdet jag någonsin har sett. Vår hjältes äventyr går från hopplöshet till hopplöshet när han i ena stunden räddar oskyldiga människor, för att i nästa hamna i situationer som utlöser död, förintelse och en i det närmaste apokalyptisk förändring av världsalltet.

Till en början är spelet väldigt likt det mesta som spelstudion tidigare har hävt ur sig. En grotesk mängd fiender möter vår hjälte på slagfältet men tack vare det över två meter långa svärdet, enorma muskler och en envis vilja att strida, blir Guts bara starkare och starkare. Självklart intjänas erfarenhetspoäng efter varje strid, poäng som automatiskt bidrar till en starkare och mer potent karaktär. Kärnan i uppgraderingssystemet handlar dock inte om huvudkaraktären utan snarare om utrustningen, vilket känns fräscht på något sätt.

Varje avklarad nivå belönar mig även med ett antal föremål, vilka jag kan uppgradera eller sammanfoga med andra fynd för att på så vis skapa unika kombinationer som tilltalar mig. Jag beslutar mig ganska snart för att fokusera helt och hållet på mängden skada som utdelas vid varje slag, tillsammans med teknikpoäng, vilka hjälper mig att utföra speciella attackkombinationer tidigare i striden.

Förvänta dig mycket blod och flygande fiender!

Förvänta dig mycket blod och flygande fiender!

Kombinationssystemet i Band of the Hawk är något av de mest intuitiva jag upplevt, där en skön och enkel variation av lättare slag blandas med de kraftfulla attackerna för att bringa död och blodutgjutelse på slagfältet. Det är inte ofta jag finner mig själv utforska kombinationsattacker i ett spel, men faktum är att Berserk lyckas fullständigt med detta, kanske för att konceptet i övrigt är ganska enkelt.

Efter att ha spelat igenom det mesta i spelet, upptäcker jag att det endast finns ett fåtal saker som jag stör mig på rejält, vilket förvånar mig med tanke på mina tidigare erfarenheter av genren. Striderna mot bossar och mellanbossar är ibland på gränsen till outhärdliga när det kommer till spelglädje, eftersom antagonisterna oavbrutet öser ur sig specialattacker som konstant får min karaktär att snubbla, säcka ihop eller flyga iväg till stridsscenens början.

Efter flertalet tråkiga och orättvisa boss-strider, biter jag ihop käkarna hårt och inser motvilligt att jag älskar spelet ändå. Inte för att jag känner mig mäktig, eller har någon inverkan på vad som händer i spelet, utan för att berättelsen är så fruktansvärt bra. Den lyckas verkligen att fånga mig i sitt snuskiga, skitiga grepp och vägrar att släppa taget.

...och långa (men bra) filmsekvenser. Med blod och flygande fiender.

…och långa (men bra) filmsekvenser. Med blod och flygande fiender.

Berserk and the Band of the Hawk lyckas med konststycket att förmedla animeseriens berättelse på ett så kraftfullt sätt att jag inombords känner att jag verkligen vill hämnas när jag väl placeras i striderna. Jag vill utplåna, nedgöra och mosa alla fiender som står mellan mig och frigörelsen. Jag vill ge mitt allt i varje strid och jag njuter av att krossa allt motstånd för att komma vidare, bara för att kunna njuta av ytterligare en skön tiominuters filmsekvens från animeserien.

Jag inser nu att jag eventuellt förklarat min kärlek till den animerade serien, snarare än till spelet utvecklat av Omega Force, men i min bok spelar det ingen roll. Upplevelsen är allt, mediet som jag använder för att konsumera den spelar mindre roll.

Jag bryr mig inte speciellt mycket om ifall jag måste nedgöra 1679 fiender innan jag får en inblick i varför min chef Griffith agerar på det sätt han gör. Berättelsen måste få fortsätta och jag drar gladeligen mitt tvåmeterssvärd för att plöja mig igenom varenda motståndare som står i vägen. Om och om igen.

2 kommentarer
  1. Voldo
    • Martin Svennberg Martin Svennberg

Kommentera