Recension: Battlefield 1 [PS4]

Battlefield-serien har på senare år börjat tappa sin lyster, dels genom att dras med envisa serverproblem men även för att utvecklarna verkade glömma bort lite av vad som gjorde serien framgångsrik. De påbörjade en kapprustning med Call of Duty för att uppnå de astronomiska försäljningssiffrorna som den framgångsrika konkurrenten har lyckats nå, men den klassiska Battlefield-känslan började avta.

Med Battlefield 1 har DICE försökt vända skutan markant genom att gå tillbaka till rötterna, och dessutom ännu längre bak i tiden än vad de tidigare har utforskat. De siktar på att framtiden inte är i rymden, utan i första världskriget.

Kampanjen berättas på ett ganska intressant vis eftersom den är uppdelad i flera småberättelser, vilket passar bra eftersom första världskriget bestod av flera konflikter på flera fronter. Vi introduceras bland annat till en brittisk pansarvagnsbesättning vid fronten i Frankrike framåt slutet av kriget, och här skildras även hur opålitliga dessa maskiner var eftersom de fortfarande var relativt nya uppfinningar.

Karaktärerna som porträtteras i dessa hemska scenarier är oftast välspelade och trots att det är ett spel som fokuserar på flerspelarläget känns det som att det har lagts en del krut på berättandet av dessa små historier. Kampanjen har också designats så att den fungerar lite som en inlärningsprocess för din framtida onlinekarriär, då du får köra stridsvagn, agera flygplanspilot och en del andra situationer som brukar uppstå i onlinematcher.

Dags för lite avkopplande krypskytte i solnedgången.

Dags för lite avkopplande krypskytte vid solnedgången.

Eftersom det hela utspelar sig i en period där vapnen inte var speciellt avancerade, åtminstone med dagens mått mätt, finns det en hel del att vänja sig vid. Det krävs till exempel lite större färdigheter att klara sig som krypskytt eftersom gevären helt enkelt inte har lika långt effektivt avstånd. Det innebär dock inte att det är omöjligt. Bevis för detta har jag fått gång på gång när jag blir nerskjuten från avstånd som får mig att misstänka övermänskliga förmågor, men det är väl mer troligt att det är mina egna färdigheter som brister.

I onlineläget finns det mycket som är bekant, med gamla favoriter som Conquest och Rush som självklara stridslägen. Det finns dock ett nyintroducerat läge som heter Operations som jag skulle beskriva som en kombination av både Conquest- och Rush-lägena, fast på en större skala. I likhet med Conquest behöver anfallande lag ta över ett visst antal flaggor i en sektion, och när detta är gjort är det dags att avancera till nästa område som i Rush. Om försvarande lag lyckas hålla området och anfallande lag får slut på förstärkningar har den offensiva sidan två chanser till på sig att slutföra uppdraget. Det skapar en väldigt dynamisk upplevelse som jag fastnade vid omedelbart.

Något säger mig att den hattprydde mannen inte kommer att ha en lång och framgångsrik framtid.

Något säger mig att den hattprydde mannen inte kommer att ha en lång och framgångsrik framtid.

Majoriteten av kartorna är ypperligt designade, och jag är i synnerhet förtjust i en som är baserad vid ett palats i Frankrike. Det uppstår väldigt hetsiga strider både inne i palatsets salar och ute på gårdsplanen när stridsvagnarna börjar rulla in. Jag har även haft en del underhållande bataljer i de italienska bergen, där det finns ett kanontorn som båda lagen brukar kämpa hårt för att ta över.

Överlag tycker jag att balansen mellan enheter är bra, men jag tycker att pansarvagnarna har ett övertag lite för ofta. Det finns inte så hemskt många sätt att bekämpa pansar, och det krävs ibland lite tur eller ett välorganiserat lag för att hantera dessa stridsvagnar. När mina egna färdigheter tröt brukade jag hela tiden hoppa in som kulspruteskytt i dessa vidunder, och det blev snabbt ett enkelt sätt att samla på sig erfarenhetspoäng.

Under kampanjen håller sig prestandan på en ganska bra nivå, och grafiken är emellanåt makalös. Under flerspelarläget är det dock en lite annan upplevelse som erbjuds. I större bataljer händer det dock att bildfrekvensen gör en djupdykning, vilket i sin tur leder till att den dynamiskt justerande upplösningen försöker kompensera detta. Det resulterar i några sekunders lågupplöst förvirring, som ofta slutar med din tappre soldats förtidiga slut.

Med Battlefield 1 känns det som att DICE har hittat hem till det gamla fungerande konceptet igen, och har lämnat Call of Duty-hetsen bakom sig. Jag har inte varit så här dragen till serien sedan Battlefield: Bad Company 2, och det är ett gott tecken. Det är ett onlinespel med ett lite makligare tempo som utspelar sig på en större skala, vilket passar mig betydligt bättre än blixtsnabba konfrontationer i trängre miljöer. Det faktum att spelet har lanserats med fungerande serverstruktur är dessutom en bonus, och tecken på att de har lärt sig av tidigare misstag.

Kommentera