Recension: Batman: Arkham Knight [PS4]

För sista gången ska Läderlappen klä sig i full kroppspansar och göra Gothams gator säkra för dess laglydiga befolkning. Slutet på en snart sex år lång resa är tyvärr inte spelseriens högsta punkt.

Jag älskade Arkham Aslyum när det kom. För mig är det fortfarande ett av de mest fulländade spelen till den förra generationen. Jag var även mycket förtjust i hur Arkham City utvecklade och förfinade även om det inte riktigt nådde sin föregångares precision. Arkham Origins var underhållande men det klart svagaste spelet i serien hitills. Ribban är alltså satt extremt högt när Batman debuterar på riktigt på Playstation 4.

Arkham-serien har aldrig haft en speciellt stor eller vältecknad civil befolkning. I det första spelet förklarades det naturligt med att spelet var begränsat till ön där Arkhams mentalinstiution ligger. City expanderade fängelset till en större del av staden och i Origins utgjordes stadens befolkning i princip av mer eller mindre korrumperade snutar utöver den vanliga kriminella faunan.

Tyvärr är historien kring varför Arkham åter blir ett fäste för kriminella i Knight lite krystad. Scarecrow hotar med att släppa ut sin hallucinogena gas om inte alla lämnar staden. När detta skett invaderar hans underhuggare med både infanteri och tanks av alla de slag för att på riktigt belägra staden. Motmedlet är förstås den mörka riddarens egna tank – Batmobilen.

batman[1]

Batmobilen är ett centralt verktyg för Batman, men tyvärr inte spelets höjdpunkt.

Här har vi spelets tveklöst största svaghet. Kontrollen är både oprecis och sladdrig när man kör runt tanken. Den verkar inte alls ha en vikt i paritet med dess bestyckning och bepansring. Den fladdrar runt likt en sandbuggy istället för att mullra fram med den tyngd fordonet borde ha.

Största problem har jag nog dock med att det inte känns speciellt Batman att åka runt och köra på flyende småbrottslingar med ett flertonsfordon. Även om spelet tydligt förklarar att vår hjälte använder “icke-dödlig” ammunition och att de överkörda fienderna magiskt nog verkar klara att bli påkörda i 300 knyck på grund av något elektriskt bedövningsmotmedel kring pansaret. Det är mer Trevor Phillips än Bruce Wayne.

Spelet har också berättartekniska problem med när tanken går att använda för att mörsa allt och när Batman måste lämna sin bepansrade skyddsbubbla. Det blir ofta mycket krystat att klämma in bilkörande överallt. Tankstriderna håller inte heller spelets i övrigt höga nivå. De smala gatorna och närmast orörliga fienderna gör striderna statiska och utdragna.

BAKTrailerACE3[1]

Det delas ut rikligt med käftsmällar, och det är precis lika tillfredsställande som i tidigare spel.

Med allt detta gnäll kring spelets nya mekanik avklarad vill jag säga att Arkham City är en värdig avslutning på Rocksteadys Bat-saga. Röstskådespelet är utmärkt utan undantag. Staden är vackert byggd (även om det ständiga regnet blir lite tröttsamt efter ett tag) och rolig att utforska. Dessutom är det sällan spel i öppna världar får till sidouppdragen och persongalleriet lika bra. Några gamla skurkar dyker förstås upp, men även en hel del gamla figurer får en chans att locka till sig nya fans.

Stridssystemet är fortfarande spelseriens främsta egenskap och nu går det även att få hjälp av andra hjältar och antihjältar mitt i striderna. Snabbt och smidigt går det att byta mellan Batman och hans mer eller mindre medgörliga medhjälpare. De för spelserien ikoniska takedowns som redan i första spelet fick mig att fnittra förtjust är ännu mer maffiga och utmanande.

Eftersom att händelserna i spelet ska porträttera hur Batman avslutar sin karriär i manteln får Rocksteady även till en stark bashistoria och undantaget bilåkandet känner man sig väldigt ofta som världens hårdaste och tuffaste detektiv. Att flyga runt över Gothams städer har alltid haft frammanat en speciell känsla av odödlighet och så även här.

Jag håller fortfarande Arkham Asylum högre bara på grund av hur felfritt det spelet var, ett bevis på att större inte alltid är bättre. Men därefter är det svårt att inte se hur detta är en förbättring, om än inte gigantisk, av Arkham City. Så länge jag slipper Batkärran är jag lycklig som Jokern på ett rostigt tivoli.

Ett svar
  1. SonicTheFudgehog SonicTheFudgehog

Kommentera