Recension: Assassin’s Creed: Unity [PS4]

Assassin’s Creed-serien är enligt mig den bästa nya spelserie som skapades under förra konsolgenerationen och har utvecklats till den mall som Ubisoft verkar använda vid designen av alla deras stora spel nuförtiden. Trots att jag har spelat alla huvudspelen i serien infinner sig alltid ett sug efter ett nytt Assassin’s Creed när hösten börjar närma sig, och i år är det dags att bekanta sig med franska revolutionen i Assassin’s Creed: Unity.

Berättelsen handlar om Arno Dorian som precis i början av spelet förlorar sin far och tas om hand utav Francois de la Serre. Han växer upp tillsammans med de la Serres dotter Elisé, som är jämnårig med Arno och trots den tuffa starten i barndomen tycks han trivas ganska bra med att leva det goda livet i Parisförorten Versaille.

Detta är ju förstås något som inte varar för alltid. Vid en fest i slottet i Versaille blir Francois de la Serre mördad och Arno får skulden och kastas i fängelse utan några direkta bevis. Här blir han inblandad i spelseriens återkommande intriger mellan assassiner och tempelriddare och spelet tar fart på riktigt och Arno börjar planera sin hämnd på de som ligger bakom mordet på hans fosterfar.

Assassin’s Creed Unity är hur man än vrider eller vänder på det en total visuell fest. Det är ett av de absolut mest grafiskt imponerande spelen som går att köpa för tillfället, men tyvärr har det sina baksidor. De imponerande folkmassorna och väldesignade miljöerna gör att bildfrekvensen väldigt sällan ligger på de utlovade 30 bildrutorna per sekund, utan ligger närmare 20 istället. Det gör att styrningen ofta känns lite såsig och släpande, vilket inte är optimalt när du försöker hoppa mellan hustaken.

AC-Unity-official[1]

Det är inte bara rojalisterna som avrättas i folkmassorna. Bildfrekvensen dör också.

Uppdragsstrukturen är något som har varit av varierande kvalitet de senaste spelen, och glädjande nog erbjuder Assassin’s Creed Unity på generellt sett bättre uppdrag. Åtminstone bland huvuduppdragen är de hatade tjuvlyssningsuppdragen som bortblåsta, något som jag nästan fällde en glädjetår för.

De specifika lönnmordsuppdragen har också piffats till en aning och ger möjlighet till lite mer planering och utnyttjande av miljön. Det finns oftast ett par olika vis du kan interagera med föremål eller folk i området som kan underlätta genomförandet av ditt uppdrag, och även om det är fördefinierade saker som du påverkar känns det oftast tillfredställande när det får allting att klaffa perfekt.

En av de stora punkterna som nämndes i marknadsföringen är fokusen på kooperativa uppdrag, och dessa är överlag ett positivt tillägg i spelserien. Det är oerhört tillfredsställande att lyckas genomföra ett uppdrag tillsammans med kompisar, men det är samtidigt ibland väldigt svårt att koordinera saker så att de utspelas på ett optimalt vis. Det är definitivt helt uteslutet att försöka spela med slumpmässigt utvalda spelare utan mikrofon om du har planer på att klara de flesta uppdragen.

acu-gi-02_147186[1]

Huruvida Arno uppfann begreppet ”parkour” förtäljs inte i berättelsen tyvärr.

Mycket uppmärksamhet har riktats åt spelets buggighet dagarna efter det släpptes, men märkligt nog har jag lyckats slippa allt detta. Under mina 25 timmars spelande stötte jag enbart på ett tillfälle då jag plötsligt föll genom marken. Det är dock tydligt att många har upplevt problem med spelet och Ubisoft har varit flitiga med sina uppdateringar sedan spelets lansering. Det återstår att se om de även kan lösa den svajiga bildfrekvensen, men jag misstänker att det är en förbättring vi inte kommer att få se förrän nästa höst när nästa spel i serien släpps.

Det som störde mig desto mer är hur nedlusat spelet är med mikrotransaktioner av varierande smaklöshet. Du kan betala riktiga pengar för att låsa upp utrustning till Arno om du inte vill spela igenom spelet på riktigt och låsa upp dem på vanligt vis, men vad som irriterade mig ännu mer är att det går att köpa temporära förbättringar i olika områden. Du kan till exempel betala för att bli bättre på närstrider i tre minuter eller för att tåla mer stryk under en viss period. Detta smuts hör inte hemma i ett fullprisspel enligt mig.

Berättelsen i spelet är överlag helt ok. Den vävs in snyggt i stora historiska händelser och jag kände alltid en nyfikenhet för att se vad som skulle hända härnäst. Dock blir den tidvis lite onödigt komplex i alla sina vändningar och är nära på att tappa den röda tråden vid ett flertal tillfällen.

Överlag känns det som att Ubisoft har satsat allting på kvantitet framför kvalitet i Assassin’s Creed Unity. Serien hade mått bra av att ta ett par steg bakåt och ha en mer fokuserad linje istället för att ha ändlösa drivor av samlingsföremål och otaliga sidouppdrag av olika slag. Framåt slutet av spelet är kartan så proppfull av ikoner att det i princip är omöjligt att hitta indikatorn för nästa huvuduppdrag. Ibland kan lite mindre vara värt lite mer.

7 kommentarer
  1. macke86
    • Johan Lindros Johan Lindros
  2. Macce_1
    • Johan Lindros Johan Lindros
      • Macce_1
        • Johan Lindros Johan Lindros
  3. motz motz

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.