Recension: Adventure Time: Explore the dungeon because I DON’T KNOW! [PS3]

Det är i dagens sociala mediersfär och dess meme-fyllda natur i stort sett omöjligt att inte hört talas om den unga pojken Finn och hans hund Jake. De befinner sig på äventyr i landet Ooo och hamnar titt som tätt i trubbel (eller tokiga äventyr). Adventure Time with Finn & Jake är nämligen en animerad serie som visas på Cartoon Network. Det här är ett försök till ett spel baserat på dessa karaktärer.

Den tecknade förlagan är kraftigt influerad av fantasyrollspel och hjältedåd och ligger någonstans i gränslandet mellan ett barnprogram och en parodi på ett barnprogram. Att stöpa om serien till ett grottkravlarspel känns därför aningen logiskt, men förstör samtidigt hela poängen med att använda en så populär franchise.

Adventure Time lever i mångt och mycket på dess skruvade humor och interaktionerna med landet Ooos galna karaktärer. Oavsett om det är prinsessan Bubblegum, Iskungen, vampyrdrottningen Marceline eller Finn eller Jake själva som håller monologer eller dialoger  är det där en stor del av magin finns.

Utan de briljanta manusen och röstskådisarna faller hela konceptet nämligen ganska platt. Adventure Time: Explore the Dungeon börjar dock lovande med ett helt briljant intro. Den grafiska stilen från serien har där anpassats till att bli mer datorspelslik – med tydliga retroinfluenser, både i det grafiska och musikaliskt. Men den inledande lockelsen går tyvärr snart över, och istället presenteras ett betydligt mindre charmigt spel.

Det finns en liten möjlighet att spelet blir roligare tillsammans med andra spelare…

Finn, Jake eller vem jag nu väljer att spela som har fått i uppdrag att undersöka de djupa fängelsehålorna under prinsessan Bubblegums slott, och glad i hågen börjar jag utforska. Till min hjälp har jag ett antal olika vapen, närstrids eller avståndsbaserade. Vapnen är förvisso ganska fantasifulla, med alltifrån bananaranger, vändstekta ägg till kattgevär (ja, det skjuter ut katter som jamar…), men själva spelet i sig visar sig vara långt ifrån lika fantasifullt.

Det största problemet ligger i undertiteln. Jag vet inte riktigt varför jag utforskar fängelsehålan? Det underjordiska komplexet växer sig större och större, med möjligheter att returnera till ytan för att köpa vapen, proviantera eller prata med de andra karaktärerna med viss regelbundenhet. Men problemet uppenbarar sig kvickt.

Oavsett hur djupt ner jag kommer i komplexet går det ut på samma sak. Slå ihjäl fiender, hitta nya vapen och en väg djupare ner i komplexet. Det blir långtråkigt och ganska tröttsamt väldigt snabbt. Att nivåer är slumpmässigt skapade brukar många måla ut som en bra sak – att spelet aldrig blir förutsägbart. Här får det snarare motsatt effekt – det belyser mer det faktum att spelet känns taffligt ihoplimmat.

…men det finns också en risk att det blir baconpannkaka av det hela.

Det finns förvisso ett flerspelarläge för upp till fyra spelare, men jag tror det kan bli svårt att övertyga någon annan att genomlida spelet tillsammans med dig. Det hade annars kunnat vara spelets räddning.

Berättelsen i sig känns papperstunn och motivationen att faktiskt fortsätta spela tryter ganska kvickt. Vad som hade kunnat vara en briljant twist, eller parodi, på det klassiska Gauntlet- eller Diablo-konceptet känns istället som en mindre lyckad klon med lite Adventure Time-färg stänkt på duken.

Tyvärr är väldigt lite av det som gör Adventure Time till en briljant humoristisk förströelse närvarande. Nä, jag fortsätter nog titta på Cartoon Network istället eller steker ett par baconpannkakor.