Recension: Adr1ft [PS4]

Väldigt få upplevelser är lika spännande och samtidigt skräckinjagande som utforskning av yttre rymden, vilket vi fick se ett bra exempel på i filmen Gravity. Den vidöppna miljön, blandat med klaustrofobin som uppstår av att vara beroende av en fast syrekälla skapar en intressant dynamik där oddsen är svåröverkomliga om minsta lilla sak går fel.

Detta är också upplägget i Adr1ft där du iklär dig rollen som astronauten Alex Oshima som befinner sig ombord på en rymdstation där det pågår forskning om att skapa syrekällor i miljöer utan det grundämnet. När berättelsen börjar är det tydligt att något har gått snett, eftersom hela stationen är demolerad och du behöver aktivera nödkapseln för att ta dig hem till Jorden.

Din rymddräkt är dock inte heller i bästa skicket, vilket gör att den kontinuerligt läcker syre. Det gör att du behöver hushålla med dina rörelser i den viktlösa miljön eftersom dräkten även använder syre för att förflytta dig runt i omgivningen. Detta skapar ett panikartat stafettlopp mellan syretuberna som finns spridda runt i spelvärlden, och ibland får du med små justeringar hoppas på att du kan glida fram till påfyllningen i tid.

Där i fjärran kan vi se Martin kämpa med Kerbal Space Program.

Där i fjärran kan vi se Martin kämpa med Kerbal Space Program.

För att kunna ta dig hem till säkerhet behöver du reparera och sedan aktivera flyktkapseln i basens centrum, vilket i sin tur innebär att du måste bege dig ut i stationens fyra olika sektioner för att söka reda på nödvändiga komponenter. Flera av dessa resor innebär att du glider mellan vrakdelar utan basens delvis fungerande överlevnadssystem, och det innebär att syret kommer att spenderas ännu fortare än vanligt. Detta tillsammans med den överväldigande vyn av Jorden nedanför dig skapar flera mäktiga sekvenser, som ibland även ackompanjeras av Beethoven eller Debussy.

På väg till varje komponent hittar du flertalet ledtrådar till vad som har hänt i form av ljudinspelningar och mejlkonversationer, men det känns inte riktigt som den centrala punkten i spelet. Det märks att spelet ursprungligen har designats som ett uppvisningsobjekt för Virtual Reality eftersom det förlitar sig ganska mycket på miljöns slagkraft, och det gör att upplevelsen känns lite tunn när jag spelar det på en vanlig TV.

Grafiskt är det definitivt ett väldigt putsat spel emellanåt, men ibland märks det tydligt vilka knep utvecklarna har använt för att det både ska se bra ut och samtidigt flyta på bra. Om du tar genvägar utanför rymdstationen ser du ibland hur stora sektioner plötsligt dyker upp framför näsan på dig, vilket gör att stämningen demoleras lika omfattande som den kvaddade rymdbasen.

Bäst att hålla tummarna för att slippa en allergiframkallad nysning nu.

Bäst att hålla tummarna för att slippa en allergiframkallad nysning nu.

Adr1ft har många bra idéer men de appliceras inte alltid optimalt. Den initiala dynamiken med att ständigt jaga syretankar försvinner ganska fort när du uppgraderar din dräkt, och det är både på gott och ont. Jag kan se att mekaniken hade blivit enformig så småningom, men samtidigt försvinner ett stort element från spelet.

Detta faller in i ett annat stort klagomål på spelet, vilket är att det är aningen för långt för sitt eget bästa. Som jag nämnde tidigare behöver du komponenter från stationens fyra avdelningar, men i praktiken gör du exakt samma sak fyra gånger fast på olika ställen. Berättelsen är inte så pass omfattande att den behöver spridas ut på alla dessa fyra områden, utan hade kunnat kapas ner för att få ett bättre tempo i det hela.

Jag tvivlar inte på att spelet är ganska imponerande som en VR-upplevelse, men när det spelas på traditionellt vis är det lite småtråkigt emellanåt. Det är vackert och bjuder på ett par wow-upplevelser i början av spelet, och inte minst är det ett bra koncept. Det kan dock vara värt att avvakta och se om det kommer en PlayStation VR-version av spelet innan du slår till.

Kommentera