Recension: 7 Days to Die [PS4]

Jag vet faktiskt inte var någonstans jag ska börja när jag ska berätta om spelet 7 Days to Die, utvecklat av den lilla studion ”The Fun Pimps”. Jag har spelat spelet i mängder och trivs så oerhört bra i upplevelsen, men trots att 7 Days to Die är fantastiskt bra och har ett oerhört djup, plågas det likt en odöd av mängder av problem.

Grunden i hela upplägget är att jorden mer eller mindre har gått under efter det tredje världskriget. Ett av få områden på jorden som är besparade är Navezgane, ett samhälle i Arizona, USA. Visserligen är det på sina håll sönderbombat och på andra ställen kryllar det av zombier, vilka förmodligen muterats fram på grund av strålning, men det finns i alla fall en chans att överleva!

Frågan är bara hur länge…

Min karaktär vaknar upp med ett ryck, mitt på en öde väg, och jag drabbas genast av panik och ångest; vad har hänt, hur ska jag klara mig? Tack och lov introduceras jag direkt till en grundgenomgång av spelets system när det gäller resurssamlande och skapande av föremål. Snart har jag lekt Chuck Norris på ett antal oanande växter och träd och mina resurser ökar.

Ganska omedelbart visar sig spelets stora tillkortakommanden för mig. Grafiken är inte alls vacker, utan påminner om ett gammalt PlayStation 2-spel, med usla animationer och pixliga element i miljöerna. För att göra saken ännu värre, tenderar spelet att få hicka med jämna mellanrum där skärmen och ljudet fryser fast fullständigt under en sekund.

Hagelbrakare eller inte, det här är inte en optimal situation!

Hagelbrakare eller inte, det här är inte en optimal situation!

För mig spelar det dock ingen roll eftersom jag redan är fullkomligt uppslukad. Jag skapar yxor, pilbågar och spadar. Jag hugger ned träd, krossar berg och letar efter fjädrar i fågelbon. Med glädje. I timmar. Sedan kommer natten och precis som i Minecraft, gäller det att söka skydd och säkerhet.

I 7 Days to Die, utspelar sig utmaningarna i cykler, där sista dagen av varje vecka inte innebär rast och vila, utan istället en anstormning av zombier under natten. Har jag inte hittat ett bra basläger, placerat ut fällor och uppgraderat försvaret, då är det adjöss och tack för hundmaten. Livet i Navezgane är allt annat än lättjefullt.

Hela upplevelsen i spelet bygger på försiktighet, samtidigt som pressen hela tiden finns att hitta vatten, mat, vapen och resurser för att överleva. Varje kraschad bil jag hittar undersöker jag varsamt, samtidigt som jag håller ögonen på horisonten för att säkerställa att jag inte blir upptäckt. Varje nytt hus jag bryter mig in i introducerar en risk i att bli upptäckt av de levande döda.

I striderna gäller det att både vara förberedd och effektiv eftersom varje zombie-skrik potentiellt kan locka till sig fler av de odöda. Det gäller alltså att ha ett väl fungerande, uppgraderat vapen, och att alltid sikta mot huvudet. En bra zombie, är en (än en gång) död zombie som inte hunnit ropa efter hjärna.

Början till en väl uppgraderad bas. Början till...

Början till en väl uppgraderad bas. Början till…

Det som jag faller för i 7 Days to Die är djupet i all befintlig spelmekanik, något som återigen påminner om Minecraft. För att överleva riktigt länge måste jag bemästra alla de recept på uppgraderingar och uppfinningar som spelet erbjuder, och det kräver mycket av mig som spelare. Det är få spel som får mig att aktivt söka information och tips på internet; The Elder Scrolls IV: Oblivion var ett, Fallout 3 ett annat och Minecraft ett tredje. Oavsett storleken eller komplexiteten i spelet, är detta ett gott tecken. Ett mycket bra betyg.

Möjligheterna att påverka miljön och förutsättningarna för att överleva är många. I spelmenyn kan jag själv ställa in hur mycket föremål som ska finnas i världen, hur många zombier som ska hoppa på mig och hur jobbigt jag ska ha det i min upplevelse. Detta innebär att spelet från början ger alla sorters spelare möjlighet att omfamna det. Förutsättningen är dock att du kan stå ut med nackdelarna och den brutala världen du hamnat i.

Om jag ska sammanfatta spelet, då blir det med kärlek. Det är inte ofta jag fastnar för ett spel på det här viset, där jag konstant känner ett sug efter att återvända en gång till för att prova något nytt eller för att gå en annan väg. 7 Days to Die lyckas gång på gång lura mig tillbaka till den eländiga världen där döden är ett faktum och där det enda som spelar roll är överlevnad.

Kommentera