Recension: Guilty Gear Xrd – Sign [PS4]

Den för de flesta antagligen fullständigt obegripliga titeln verkar inte antyda annat än en mindre uppdatering av serien. Men den maskerar en större förändring än något tidigare, för det är i och med Guilty Gear Xrd – Sign steget tas från riktig 2D till den pseudo-2D med 3D-teknik som så många andra klassiska slagssmålsspel redan tagit.

Nu är inte Guilty Gear bland giganterna i genren så den besparingen var än mer motiverad här, och det ser åtminstone på PS4 riktigt bra ut även om det märks att det är inte är samma teknik som förr. Men den gör det enklare att animera figurerna snyggt och skapa mellansekvenser av det mer omfattande slaget. Och här har de verkligen vräkt på med den ena entrén häftigare än den andra.

”I dub thee knight of fail.” | Ett exempel på ofoget när spel lägger in vattenstämplar vid skärmfångst.

Väl förbi startmenyn står det snabbt klart att efter den närmast överväldigande mängden val och menyer så är det ett lite mer sparsmakat utbud av karaktärer än vad de flesta andra serier bjuder på idag, men det kompenseras med en variation och knasighet få mäter sig med. Det hela kompas som sig bör väl av skrikande elgitarrer och westernpop.

Superagenten och tillika komapatienten med det passande kodnamnet Bedman sticker ut som den mest originella, tillståndet utgör inget större hinder för honom att främja sin mystiska organisations intressen. Sängen han är fastsurrad vid råkar naturligtvis kunna transformeras till en tankestyrd stridsrobot. Denne är också tillsammans med den spelbara bossfiguren Ramlethal de nya till den gamla besättningen vilken består av den traditionella blandningen av stort och segt och mindre och snabbt i en ganska god balansering då de mer hårdslående filurerna som kompensation här är mer svårhanterade.

"Hjälp mig få loss det här kaklet, det kommer bli snyggt i badrummet!"

”Hjälp mig få loss det här kaklet, det kommer bli snyggt i badrummet!”

Arkaddelen avhandlar i väldigt korta drag varje figurs inblandning med lite animationer och till största del dialoger med motståndarna, ungefär som vanligt i ”berättelse”-lägen. Detta fungerar alltså istället som en rad enklare inledningar på läget som verkligen heter så, vari hela den minst sagt komplicerade historien tillåts breda ut sig. Och jag överdriver inte, den är flera timmar. Men lugn, den avbryts inte av hundratals slagsmål utan är ungefär som en delvis animerad serie. Dramaturgin är ultrajapansk och bitvis i omständigaste och pladdrigaste laget, men även utan hänsyn till att den bara är ram i ett spel så står den sig rätt hyfsat mot merparten av riktig film i handlingen åtminstone.

Kontrollen är lite av en halvväg mellan Tekken och Street Fighter, det är mycket knappserier, och vissa är beroende av den föregående. Till detta kommer även kombinationen av spakrörelser i halv och kvarts-cirklar, ibland upprepade eller Z-mönster! Därför, samt för att knappar som samtidigt ska tryckas kan bestå av fyrkant triangel och cirkel, vilket med en vanlig handkontroll såklart gör att de blir närmast omöjliga utan att vricka tummen. Och tyvärr går det inte att råda bot på genom att gräva fram en gammal arkadkontroll då stöd saknas, men en kompatibel sådan är närmast ett nödvändig för att utnyttja alla rörelsemöjligheter.

Det är nämligen inte helt lätt för den som inte sätter sig in rejält i rörelselistan att faktiskt utföra dem i skarpt läge. Guilty Gear har helt klart ett väldigt genomtänkt system där nästan varenda ingång har ett svar, men att pressa in två kvartscirklar och det där svåråtkomliga knappmöntret i exakt rätt tid och under rätt förhållanden kan bli svårt när spelets uppfattning om godkända utföranden också är strikt till den grad att det var lite besvärligt bara att ta sig förbi ”återhämtning genom att trycka vilt på samtliga knappar” i genomgången. Som väl är så kan det trots detta vara underhållande mellan de mindre memorerande spelarna också, det finns ett ganska intuitivt grundtänk i kontrollerna.

I-no gör sitt bästa för att slå Bayonetta med antydningar, men det är Millia som har koll på håret här.

I-no gör sitt bästa för att inte bli slagen av Bayonetta med anspelningar, men det är Millia som har koll på håret här.

Den som tänker pröva nävarna på nätet kan eventuellt bli besviken, ännu iallafall. Det finns ett omfattande men svåröverskådligt system med regionala lobbyer uppenbart utformade för stabilitet genom indelning. Tyvärr verkar det istället ha blivit en fallgrop då serien som sagt inte är bland de större, förutom möjligen i Japan. Där är det åtminstone fortfarande välfyllt i ett par rum, vilka å andra sidan inte gick att gå in i. Men i resten av världen ekade det tomt. Det lilla jag kunde testa verkar indikera att det skulle fungera bra om någon faktiskt spelade.

Guilty Gear Xrd – Sign är lättsamt och ultraseriöst på samma gång med mycket att sätta sig in i både i form av innehåll att låsa upp och mekaniken, men det senare är inget måste vilket gör att det bör fungera för alla på liknande nivå. De få bristerna ligger istället på ett lite jobbigt menysystem (den som tyckte det var en bra idé att välja figur med en markör borde vara kandidat för IG Nobel) och att det det saboterar PS4-funktionerna skärmklipp och troférensning samt att onlinedelens nuvarande och på grund av just det kanske framtida hållbarhet är tveksam.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.