Recension: Pro Evolution Soccer 2018 [PS4]

Trots att jag under flera år valde PES före FIFA har jag har inte spelat någon av Konamis iterationer till PS4:an mer än flyktigt då jag på senare år föredragit EAs dominant, men i periferin av mitt fotbollsälskande har det legat där och viskat “kom tillbaka”.

Det jag gillar mest med Pro Evolution Soccer 2018 är att jag kan spela i princip hur jag vill. Parkera bussen framför mål och satsa på kontringar, dominans via mittfältet, ytterkantspel, långboll på stora target-spelare eller renodlad brunkarfotboll är alla fungerande taktiker med rätt spelare och rätt inställningar.

Dortmund är ett av få licensierade Bundesliga-lag

Spelet är dessutom mycket snyggt. Spelarmodeller ser nästan porträttlika ut, även om jag får känslan att valet av vilka som ska avbildas varit lite godtyckligt. Jag blir dock ofta positivt förvånad av att i mina ögon rätt obskyra spelare fått en avbild. Men framför allt är rörelsemönster och bollbanor helt galet vackra. Lika imponerande är bollfysiken där fotbollen har en annan tyngd än tidigare. Tidigare iterationers problem med bollbanor som ibland påminde om badbollar har jag inte stött på.

Utanför planen haltar spelet desto mer. Licenserna är fortfarande högst mediokra med majoriteten av de engelska lagen och flera av de stora spanska olicensierade. Hela Bundesliga är frånvarande, även om några få tyska lag finns med bland lagen som kategoriseras som “övriga världen”. Mycket av detta tar en knapp timme att lösa med en internetuppkoppling och en USB-pinne, men det är fortfarande ett underbetyg att man måste ta hjälp av inofficiella patchar för att få ett fullständigt spel.

Maradona i digital skepnad.

En annan detalj som jag stör mig på är spelets belöningssystem där olika manövrar ger poäng som kan omsättas i spelet. Jag får nämligen belöningar för vad jag försöker med, inte det jag lyckas med. Jag försökte överstegsfinta bort en back men han snodde bollen och vände spelet till en kontring. Pling, sa PES, “du har fått poäng för en lyckad överstegare”. Ett hårt skott från utanför straffområdesgränsen styrdes efter ett par meters luftfärd bort av motståndare. Pling! “Du har lyckats med långskott”. Små detaljer måhända, men sammantaget förtar de känslan av att spelet är helt färdigt.

Jag föredrar karriärlägen i sportspel och där har PES Master League stått och stampat sedan sist. Även om det finns lysande detaljer är det i högsta grad mediokert. FIFAs motsvarighet har också det svagheter, men det är konsekvent mycket bättre, i nästan alla aspekter.

En aspekt där PES har toppat sin motståndare är de otippade valen av legendarer som går att spela i MyClub-läget. Bråkstaken Robbie Fowler, den brutalt effektive Romario, EM-92-hjälten Karl-Heinz Riedle och mustaschmästaren Ian Rush är inte de mest uppenbara namnen, men jag är överförtjust.

Ian Rush, mannen med fotbollshistoriens mäktigaste snorbroms.

I Master League finns nu möjlighet att skriva klausuler för vidareförsäljning, vilket visar sig vara ett tveeggat svärd. Å ena sidan är det underhållande att detaljen har lagts till så att det går att förhandla ner lönekraven mot att en spelare eventuellt måste tillåtas att lämna om ett annat lag möter klausulen.

Å andra sidan har Konami använt sig av någon form av slumpgenerator när existerande spelarkontrakt lagts in. Flera storspelare har klausuler som är alldeles för låga och därtill är många kontraktssituationer hopplöst felaktiga. Ett av Arsenals stora huvudbry i skrivande stund är att både Mesut Özil och Alexis Sanchez sitter på utgående kontrakt i verkliga livet. I PES har de varsitt nytt femårskontrakt påkritat.

För den som struntar i allt sånt är PES ett utmärkt alternativ, men för mig är inramningen minst lika viktig. Om PES hade varit hästlängder före FIFA på planen hade jag valt lillebror, men PES fördelar är så pass små i förhållande till hur långt efter de är överlag. Ska man bara köpa ett fotbollsspel i år, är PES inte det bästa valet.

Kommentera