Ännu en vecka närmar sig sitt slut, och vid det här laget vet vi alla vad det (förhoppningsvis) innebär. Jag talar såklart om helgen, dessa fantastiska dagar då de flesta av oss får möjligheten att spendera lite fler av de där härliga timmarna framför spelkonsolen. För många kanske helgen framstår som helt vanliga dagar om man har för vana att lägga mycket tid på spel även under vardagarna, men här på bloggen vill vi ändå tro att helgen är något speciellt.

Så vad kommer vi på redaktionen att spendera våra gyllene helgdagar med den här veckan? Det ska du få veta mer om nedan.

När jag startar upp PlayStation 5-versionen av The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel III vet jag redan att det är ett av mina favoritrollspel genom tiderna och den här recensionen syftar till att belysa skillnader från den tidigare utgåvan. Vill du veta mer om spelet i sig så hänvisar jag till recensionen av PlayStation 4-versionen av spelet.

I marknadsföringen beskrivs det här som en bra startpunkt och jag kan både hålla med och motsätta mig det uttalandet. Det finns ett menyval att få beskrivningar av viktiga karaktärer, sammanfattning av handlingarna i de första och andra delarna samt det politiska läget i landet Erebonia där spelet utspelas. Dessutom är det något av en nystart för huvudpersonen Rean Schwarzer. Å andra sidan så anser jag att du får ut allra mest av spelet om du har spelar hela trilogin The Legend of Heroes: Trails in the Sky, de två Crossbell-spelen The Legend of Heroes: Trails from Zero (8/10) och The Legend of Heroes: Trails to Azure (7/10) samt de två föregångarna i denna serien.

Det finns få spelserier som jag ständigt ser fram emot lika mycket som Like a Dragon-serien. Spelen är inte alltid perfekta, de kan rent ut sagt vara lite kantiga emellanåt, men det finns någon oemotståndlig charm och övergripande stämning som verkligen klaffar för mig. På sistone har det dessutom i princip regnat godsaker från Ryu Ga Gotoku, som ligger bakom dessa spel, med både lansering av Like a Dragon Ishin! (9/10) och Like a Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name (9/10).

Nu är det dock dags för huvudrätten i form av Like a Dragon: Infinite Wealth. Det där spelet som utvecklarna lovade skulle bli deras största och mest ambitiösa projekt någonsin. Jag kan konstatera att det inte var en överdrift på något vis.

Första helgen i februari är här och nog ser de flesta av oss fram emot möjligheten att få spela lite mer än vad man vanligtvis kan under en arbetsvecka. Här på redaktionen knatar vi på med såväl recensioner som fritt valda spel, och energin från att ha påbörjat ett nytt spelår hänger kvar.

Denna helg innebär också lite extra firande eftersom vår tidigare medarbetare Jerry har beslutat sig för att återvända till redaktionen, vilket vi alla är väldigt glada för. Han gjorde som bekant ett inhopp under förra året för att ta hand om recensionen av The Texas Chain Saw Massacre (8/10), och fick därefter tillbaka skrivsuget. Välkommen tillbaka Jerry!

Persona 3 släpptes ursprungligen 2006 (även om det dröjde till 2008 här i Europa) och var inte bara seriens första nya titel efter ett långt uppehåll, utan även dess entré in i en konsolgeneration som redan började se sitt slut. Att det endast släpptes till PlayStation 2 när PlayStation 3 släpptes samma år hade kunnat bli något av en fälla, men trots det sålde det helt okej och möttes av mycket beröm för sitt annorlunda upplägg. Själv var jag en av dem som spelade det vid release, så det var med stor nyfikenhet jag tog mig an recensionen av Persona 3 Reload, en modern och nyvässad version av spelet för såväl gamla fans som en ny publik.

Originalet var ett ganska annorlunda spel när det släpptes, och man skulle nästan kunna säga att det var lite före sin tid med inslag och upplägg som kanske inte var så vanliga 2006, men som har blivit det med tiden. Jag tänker då framförallt på inslag som vagt liknar de i exempelvis modern gacha- och mobilspelstradition men även simulatorspel. Persona 3 Reload har såklart ärvt dessa inslag vilka jag kommer att återkomma till senare i den här recensionen.