Mars brukar betecknas som den första vårmånaden med vårdagjämning och det är månaden när du tvingas ställa fram klockan så att du inte går miste om så mycket dagsljus. Historiskt sett kan det bli både snö och slask också, och precis som vädret så bjuder månaden på en brokig skara spelsläpp.

Några saker som inte platsade bland de utvalda höjdpunkterna, men som ändå är värda att nämnas är till att börja med Akka Arrh som är Jeff Minters nya spel. Om du är bekant med hans tidigare alster så blir du säkert inte överraskad om jag säger att det handlar om ett psykadeliskt arkadspel med massor av färger. Kultklassikern Dragon’s Dogma får också en uppföljare. Och jag är dessutom nyfiken på de båda berättelsedrivna road trip-spelen Open Roads och As Dusk Falls.

Men nog om spelen utanför höjdpunkterna, här är de utvalda mars-spelen.

Efter Ubisofts framgångar med Assassin’s Creed IV: Black Flag började fansen anamma det välgjorda pirattemat som spelet använde sig av. Som en följd av detta ville spelstudion smida medans järnet var varmt och utannonserade Skull and Bones. Flertalet förseningar senare har nu denna ambitiösa onlinebaserade piratsimulator vind i seglen.

Det huvudsakliga målet i Skull and Bones är att bli havets mest ökända pirat. Spelet inleder starkt med att jag förlorar ett slag mot den brittiska flottan mitt i Indiska Oceanen, vilket leder till att min karaktär ligger skeppsbruten på en ö. Slagen men inte besegrad slickar jag mina sår innan äventyret börjar.

Likt en asteroid full med förbannade (eller missförstådda) insekter har Helldivers II farit fram genom spelvärlden. Nio år har gått sedan dess föregångare släpptes, ett faktum som inte bara utgör en utmaning i en spelvärld som ständigt förändras, utan även en möjlighet om man spelar sina kort rätt. Med ett för serien helt nytt upplägg har man även tagit ett nytt steg för mänskligheten, men hur stort är det?

Med en populär föregångare och ett tema som hämtat ur Paul Verhoevens filmtolkningen av sci-fi-klassikern Starship Troopers har Helldivers II en till synes stabil grund att göra sitt avstamp ifrån. Till att börja med har man bytt den isometriska vyn från ettan till tredjepersonsvy, men även skalat upp det hela till ett flerspelarspel av mer omfattande proportioner än tidigare. ”Super Earth” som vår planet kallas har nämligen sällskap i grannskapet av såväl gigantiska insekter som mordiska robotar, och de är inte välkomna. Insatsstyrkor skickas ut för att göra nålstick i motståndarnas försvar, och det är där vi som spelare kommer in.

Jag kanske inte skulle kalla mig själv för en expert på fightingspelsgenren, men det har alltid varit en genre som jag har varit intresserad av. Många av spelen har väldigt höga ingångströsklar för mina halvfumliga fingrar, men på något vis har jag alltid klickat med Tekken-spelen. Timmar av nötande i Tekken 3 och Tekken Tag Tournament har gjort att jag har blivit någorlunda kompetent med ett par karaktärer från detta udda galleri, och det blir därför en högtidsstund varje gång ett nytt spel i serien dyker upp.

Nu när Tekken 8 är här, är det ännu en gång dags att ta upp den något förvirrande kampen om Mishima Zaibatsu och se vem som råkar bli dumpad i en vulkan denna gång.

Genom åren har jag skrivit ett flertal gånger om den balansgång många utvecklare ställs inför när de ska skapa ett spel vars egenskaper är tänkta att dra åt såväl äldre som modern speltradition. Hur bör man exempelvis tänka när man gör polerade nyversioner av gamla spel? Ska man ha kvar det där opraktiska kontrollupplägget, spela in nyversioner av musiken eller tillåta smidigare möjligheter att spara sitt spel? Man kan lägga många timmars tänk på det där, eller så gör man som studion bakom Alisa har gjort och slänger alla de där frågetecknen genom fönstret till förmån för en retroupplevelse med hull och hår.