Tankar om platinajakten – ett annat perspektiv

Efter att ha läst Jerrys krönika om jakten efter platinatroféer i PlayStation-världen, blev jag som pånyttfödd. Jag längtade tillbaka till den tiden då jag själv observerade fenomenet som utvecklades framför mina hungriga ögon. Inte var väl jag en platinajägare? Jag som bara spelade gratis demoversioner samt ett eller annat spel som jag var övertygad var toppenbra.

Min första trofé någonsin var i det fullkomligt ljuvliga Burnout Paradise, och samma sak med den första platinatrofén – lite drygt 200 timmar senare. Inte ens när dubbelplinget som indikerade att jag gjort precis allt i spelet, ville jag se mig själv som en jägare av virtuellt villebråd. Faktum var dock att det var för sent för mig. Jag var fast, för länge sedan.

Jag har för någon vecka sedan synkat min nittiosjätte, blåskinande trofé. Tankarna och planerna börjar smidas i min hjärna; vilken platina ska bli nummer hundra? Det måste vara något speciellt; antingen något riktigt svårt eller något som betyder något för mig som spelare. Det är nu det börjar sjunka in att jag eventuellt har ett problem. Eller kanske bara en givande hobby?

Vägen hit är kantad av spel som jag skäms för, spel som jag aldrig trodde att jag skulle ha uthålligheten att slutföra, och titlar som jag redan tagit platina i flera gånger om. Vår käre chefredaktör Johan och jag ligger i en ständig kamp om att ligga främst i troféjakten. Ena månaden ligger jag hopplöst efter honom beroende på att jag recenserar ett JRPG, månaden efter har jag äntligen nött klart ett japanskt musikspel och recenserat ett äventyrsspel med en enkel platina.

På ena sidan av spektrat: svåra och irriterande slutbossar

På ena sidan av spektret: svåra och irriterande slutbossar

Kan det vara så att det är den vänliga tävlingen oss emellan som triggar mig? Tävlingen mellan två verkligt goda vänner som pratar med varandra varje dag, men som inte ses mer än någon gång om året. Jag börjar misstänka det, även om jag ligger långt före honom i antalet blå pokaler. Vi är båda två relativt ärrade veteraner i troféträsket där jag har valt en del enkla segrar, medan chefen stött på desto fler fiender.

Vad är det då som får mig att fortsätta kampen, att fortsätta nöta spel efter spel? Jag har försökt komma underfund med detta ett tag nu och kommit fram till att det är ett antal olika saker som driver mig (till vansinne?). Den första anledningen är att jag i början av min PlayStation-karriär, var i det närmaste trofépedant; inget spel skulle ha 80, 90, eller ens 99 procents framgång. Full pott var det som gällde om jag nu inte blev besegrad av något spel i svårighetsgrad.

Den andra anledningen är såklart den eviga kampen mellan mig och Johan, där jag njuter fullt ut vid de tillfällen jag kan se ned på honom och heja på honom för att komma ikapp. Lika mycket som jag njuter av att ligga före, får jag nästan panik eller ångest när han drar ifrån mig. Den vänskapliga kampen har pågått i många år nu och även om vi båda två börjar bli lite utmattade av tävlingen, blir i alla fall jag sporrad emellanåt av den procentuella skillnaden oss emellan.

På andra sidan: en burk majonnäs som måste klickas på. Tiotusentals gånger!

Eftersom jag har mycket annat för mig på min lediga tid, behöver jag ibland ta till lite fula knep. Telltale Games spel är tacksamma för att kamma hem platinatroféer, och därför kör jag med jämna mellanrum igenom titlarna, fast på en ny plattform. Ibland lockas jag även av spel som reas ut och som utlovar snabb eller ibland omedelbar utdelning av troféer. Titlar som Hannah Montana The Movie och My name is Mayo är båda två exempel på skamligt enkla upplevelser som skänkt mig skinande platinatroféer, och även om jag är allt annat än stolt över dessa bedrifter, räknas poängen och troféerna in i min sammanlagda framgång.

Det händer också att jag sätter tänderna i rejäla mastodontverk som antingen kräver uthållighet, tålamod, eller en stor tidsinvestering. Jag minns fortfarande de pulshöjande ögonblicken i Mass Effect-serien som jag kämpade mig igenom på högsta svårighetsnivån, eller slutstriden i Uncharted 2: Among Thieves som jag fick spela om ett otal gånger. Frustrationen är alltid påtaglig varje gång svårighetsgraden är för hög, men samtidigt är det en svårslagen känsla när jag tar mig igenom de jobbiga partierna i ett sådant spel.

Troféjakten har varit ett betydande inslag i mitt liv som spelare och även om glöden har falnat ganska mycket, blossar känslorna upp igen lite då och då. Jag har inte några som helst ambitioner att nå högt i rankingslistorna i PlayStation-världen, utan ser nu för tiden kampen som en ytterligare bonus och ett intressant sätt att utforska delar i spel som jag inte tidigare tänkt mig.

5 kommentarer
  1. hank
    • Jesper Pettersson Jesper Pettersson
      • Martin Svennberg Martin Svennberg
        • Hank
      • Hank

Lämna ett svar till Jesper PetterssonAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.