Kärlek blomstrar bland fördomar i spelens värld

Jag började bekanta mig med tv-spel i slutet av 1980-talet och mestadels blev spelen mina lärare. Jag lärde mig engelska relativt fort och mitt intresse för bild inspirerades av de fantasifulla miljöerna, fastän de var formade i enkla pixlar. De flesta spel jag spelade hade simpla berättelser vilka ofta inkluderade några av av de mest klyschiga beståndsdelarna; pojke räddar flicka ifrån ondskefulla skurkar.

Jag har kommit till undsättning flera gånger oavsett om min protagonist var rörmokare eller en riddare i skinande rustning. När slutstridens dimma lagt sig och den dödade slutbossens lik börjat stelna till, var det vanligt att hjälten fick en kyss av den räddade kvinnan. Denna procedur upprepade sig i flera decennier och för min del kändes denna belöning till slut som en axelryckning.

1980-talet var en revolutionerande tid för popkulturen där fördomar började förtunnas, men homosexualitet var fortfarande tabu och det återspeglade sig främst i filmer. Jag kan lätt räkna upp minst tio rullar från den perioden, där homofobiska skämt drogs och filmskapare kunde komma undan med detta. Jag tyckte att skämten var roliga då, men efter lång insikt och många år senare har jag ändrat uppfattning.

Men jag såg ingen förändring i tv-spelen under de två sista decennierna i 1900-talet. Hjältar fick fortfarande kyssar från sina räddade prinsessor. Otacon blev förälskad i Sniper Wolf och i vissa spel blev den manliga hjälten kär i en kvinnlig antagonist. Jag hade inte en tanke på att två av samma kön skulle bli förälskade i ett spel eftersom det fanns inte på kartan då. Istället fanns en del homofobiska kommentarer från olika spelkaraktärer, vilket jag började bli trött på.

Mass Effect 2 visade mig vägen för djupare förhållanden i spel.

Jag köpte ett PlayStation 3 i början av detta årtionde och blev övertalad att spela det enorma rollspelet Mass Effect 2. Att kunna inleda en djup relation med en annan individ var enastående, men möjligheten att uppleva kärlek mellan två samkönade personer var en revolution.

Fördomarna finns dock fortfarande kvar i tv-spelens värld och det märks särskilt i onlinebaserade titlar. Oavsett vilket spel inom kategorin jag spelar, hör jag under varje spelomgång minst ett par kränkande kommentarer med homofobisk ton. Detta gör mig inte bara ledsen och arg för HBTQ-människors skull, utan också för att vissa människor inte förstår att alla har känslor och rättigheter.

Spelutvecklarna Naughty Dog visade upp den senaste trailern för The Last of Us Part II under årets E3-mässa och även om spelet inte lär komma på ett bra tag, har det redan gjort ett djupt intryck på mig. Det är inte enbart kyssen mellan Ellie och Dina som är vacker att beskåda, utan hela scenen med båda tjejerna känns så rätt på flera sätt. De stereotypiska fördomarna att lesbiska kvinnor ska se ut på ett maskulint sätt försvagades så fort damerna började dansa med varandra. Jag är övertygad att Naughty Dog vill sprida det viktiga budskapet om att kärlek är för alla och deras meddelande genomfördes med bravur.

Trettio år efter jag spelade mitt första tv-spel, har jag under den långa resan gestaltat testosteronstinna muskelknuttar, manliga cowboys och flugit i rymden med häftiga rymdfarkoster. Jag anser att förändringar är nyttiga och bidrar till en bättre variation för framtiden, vilket jag tror att Ellies kyss banat vägen för. Fördomarna kommer inte att försvinna, men jag hoppas absolut på att spelföretagen börjar skapa en mer komfortabel och acceptabel spelmiljö för HBTQ-rörelsen.

För alla spelare. Ja, för alla.

Kärlek är för alla och det gäller tv-spel också.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.