Jerrys positiva onlineinteraktioner

Att spela tv-spel ensam är för mig synonymt med spänning, avkoppling och stimulerande passion. Men den härliga stunden då jag får svära vid en förlust, eller skratta då en kompis knuffar ut både hen och mig ur en racingbana är en svårslagen sådan.

Jag har spelat i ungefär 30 år och det har alltid funnits en undermedveten tävlingsinstinkt när jag spelar tillsammans med någon annan, och den intuitionen kommer lyckligtvis aldrig försvinna.

Tv-spel har tillsammans med musik varit mina räddningar i barndomen och tack vare denna hobby kunde jag lära mig problemlösningar, engelska och historieberättande. Jag kunde under långa stunder ge mig ut på äventyr i rollspel eller något av Resident Evil-spelen till PlayStation, men under helgerna då jag satt tillsammans med mina vänner i vardagsrummet och spelade var ännu mer betydelsefulla.

Resident Evil 2 är ett solospel, men jag och en kompis körde en hel dag med både Leons och Claires äventyr.

Jag kände en gemenskap i att få dela samma passion och intressen som andra personer i min närhet. Till slut blev vi vuxna och gick åt olika håll i livet, en del av mina vänner hade inte tid att hinna spela och det var givetvis förståeligt. Jag ville dock inte släppa mitt intresse även om det blev solospelande igen. Fastän de ensamma äventyren blev mycket minnesvärda, saknade jag de där stunderna i vardagsrummet i mitt barndomshem.

Onlinespelande tillsammans med flera spelare över nätet växte för varje år som gick och jag var länge reserverad kring ämnet, eftersom jag inte hade någon aning om vad som skulle göras. Trots min skepsis visste jag ändå att världen av tv-spel förändrades och att nätverksspel var en del av utvecklingen. Till slut testade jag Killzone 3 på min PlayStation 3 och tävlingsinstinkten kom omedelbart tillbaka.

Även om onlinelägena i spelen var underhållande, vågade jag inte prata med människor via mikrofon och hörlurar. Jag tyckte inte om tanken att höra min egen röst som i gamla inspelade kassettband – vad skulle alla andra tycka? Min dåliga självkänsla gjorde mig osäker när jag spelade med främmande människor på nätet och därför var headset uteslutet ett bra tag.

Det var inte förrän under förra året jag började inse fördelarna att konversera med andra spelare i det beroendeframkallande Overwatch (8/10). Spelare jag lärt känna via sociala medier började bjuda in mig i matcher och jag började fatta ett starkt intresse av att prata taktik på slagfältet. Många av spelarna blev också mina vänner och den där gemenskapen jag hade i barndomen kom tillbaka. Även om ingen var med mig i vardagsrummet under spelomgångarna, var mina vänner ändå med mig.

När Friday the 13th: The Game (8/10) släpptes i maj bevittnade jag något extraordinärt, nämligen människors samarbete och interna kommunikation. Alla började prata om spelets starka dragningskraft, eller berättade med glädje i rösterna om hur Jason brutalt dödade dom i föregående match. Människor från olika delar i världen skickade vänförfrågningar till mig och vi spelar idag gärna interna matcher och pratar om Fredagen den 13:e-filmerna som är vårt gemensamma intresse.

Vem har kunnat tro att Jason Voorhees lyckats samla ihop många pratsugna spelare världen över?

Jag har nu ändrat uppfattning kring samtal online med andra människor under ett pågående spel. Det är faktiskt roligt och socialt nyttigt för mig att ta del av dialogerna direkt via en mikrofon och därmed förstärks min självkänsla en aning. Jag får dessvärre räkna med elaka nättroll också, fast en enkel ljudavstängning gör susen om jag inte vill lyssna på eländet.

Trots att de är helt olika, finns det en övertygande likhet mellan Overwatch och Friday the 13th: The Game. Dessa titlar samlar ihop spelare och låter dom tillbringa trevliga stunder tillsammans, precis som att spela ihop med vänner i soffan. Nu känner jag mig inte ensam längre – euforin från det förflutna har återvänt.