En ny spelare blir till

För de flesta av oss som läser och skriver här på PSbloggen var början på spelkarriären ingen regisserad historia. Kanske fick du en spelkonsol i julklapp? Kanske sneglade du på ett äldre syskon – eller kanske satt du hemma hos en kompis som hade allt.

2014 spelar de flesta människor, antingen på telefon, platta, dator eller konsol – och föräldrar är mer engagerade och medvetna om barns spelande än tidigare. Uppenbarligen inte engagerade nog – men betydligt mer än våra föräldrar, födda på 50- eller 60-talet.

Kanske är inte dagens speldebuter regisserade, men bra nära. Min egen treåring har fram tills nu varit helt ointresserad av allt som har med spel att göra; det var tills en äldre kille under en helgsemester visade honom Skylanders. Sen var det klippt; jag förstod att det var dags att ta fram en pensionerad PS3 och koppla till en lika pensionerad bildskärm och fixa fram ett startpaket för Skylanders – och därefter observera.

Min egen speldebut är förmodligen någon kombination av arkadspel i Folkets park under sent 70-tal, Game & Watch kring 1981 och något tidigt DOS-spel på kusinens PC. Det dröjde dock långt upp i Commodore 64-ålder innan mina föräldrar begrep något, eller ens funderade på vad det handlade om.

Själv iakttog jag på avstånd hur min treåring bekantade sig med PS3-handkontrollen; hans händer är för små för att greppa den på det sätt som är tänkt, och oftast kör han mest runt med vänsterspaken med höger hand medan han håller i själva kontrollen med den vänstra. Inget optimalt grepp, kan man tycka; han behöver pausa och kika runt bland knapparna för att få till en kombination av dra och trycka.

Att Skylanders-konceptet är smart, genomtänkt och utstuderat för att locka de små att samla, spela och vilja ha fler figurer är ju välkänt; men hur själva spelet som sådant interagerar med en treårings ofärdiga – eller åtminstone annorlunda – uppfattningsförmåga är en annan sak.

För det första slog det mig hur enkelt han hade för att lära sig vilka knappar och spakar som gör vad. Att kryss är hoppa och att fyrkant är slå blev glasklart direkt efter att jag sagt det. Han förstod också omgående att det rösten babblade om till honom var instruktioner; trots att inget han i övrigt konsumerar ger instruktioner på samma vis; spelen på surfplattan har oftast inget tal.

 

Inte helt optimal för de yngsta

Inte helt optimal för de yngsta

Koordinationen är obefintlig, vilket är förståeligt – men att dra i spaken för att styra en figur åt ett visst håll funkade bra efter några gångers spelande. Första gången var det fullständigt omöjligt; att flytta något med spak är inte mänskligt intuitivt. Det är lätt att lära sig, men det är inte intuitivt som att peka på en skärm.

Märkligare kan det då tyckas att begreppet fiender – och att slå på dem – verkar kännas mer främmande. Detta kan givetvis vara helt olika från individ till individ, men i min treårings fall finns fortfarande ingen större lust att banka på Skylanders fiender. Öppna dörrar – ja. Lösa enkla pussel – ja. I enstaka fall förstå hur man tar sig förbi ett visst hinder – ja. Men inte slå ner fiender.

Kanske borde jag vara nöjd; vi kanske har en pacifist i familjen? Men ärligt talat tror jag att det är spelkonceptet att möta fiender och besegra dem som inte är självklart förrän vi utbildas att tänka på det viset.

Det går inte att dra några vettiga slutsatser från ett enda studieobjekt, men det är likväl kul att se en ny spelare bli till. Att starta och stänga maskinen och spelet är inga som helst problem; heller inte att förstå vilken Skylander som ska användas i vilka situationer. Men att greppa kontrollen och att banka ner fiender är ännu så länge en alltför tuff nöt.

Kanske det säger någonting om vilka spelgenrer vi ännu inte uppfunnit? Men å andra sidan – kanske är det bara treåringen som ännu inte fattat vad spel går ut på?

2 kommentarer
  1. motz motz
  2. Jimmy Wilhelmsson Jimmy Wilhelmsson

Kommentera