Det längsta speldygnet i mitt liv

Inför påskhelgen fick jag en galen idé om att beta av titlar som har fått urusla omdömen av både kritiker och personer som har betalat pengar för att få spela det.

Långfredagen har en stor innebörd inom kristendomen och många länder och städer ställer in diverse nöjen så att de troende kan ägna dagen åt sorgen över korsfästelsen av Jesus. Jag är ingen religiös människa, men jag tänker ändå ägna dagen åt spel som potentiellt sett inte är speciellt bra. Rent ut sagt verkar de vara helt bedrövliga.

Istället för att smaktesta flertalet valde jag spelet i mitt hem som har fått det sämsta snittet på Metacritic. Dessvärre har jag inte införskaffat Ride to Hell: Retribution, så det blev att välja titeln med snittbetyget 17 av 100 – Leisure Suit Larry: Box Office Bust.

Denna högst pubertala spelserien nådde kultstatus med flertalet uppföljare till PC för cirka 25 år sedan, där upplägget påminner starkt om de lika gamla Monkey Island-spelen.

När maskutvecklaren Team 17 skulle uppdatera Larry till modern tid föll valet på en sandlåda. Ett ganska logiskt beslut, men det visade sig att kodarna hade tagit sig an ett projekt som de uppenbarligen aldrig kunde få att fungera. En vanlig term i spelbranschen är att kalla ett spel trasigt när grundläggande saker helt enkelt inte fungerar. Men det förutsätter att det vid något stadie har fungerat. Så är inte fallet med Leisure Suit Larry: Box Office Bust.

Även om jag enbart skulle bedöma handling och dialog hade detta vara ett bottennapp eftersom dessa har ett lika sexigt och genomtänkt innehåll som den femtioelfte American Pie-filmen. Röstskådespelarna gör sitt bästa, men detta räcker inte ens på denna punkt.

Den här stilen känns fräschare än Leisure Suit Larry.

Det spelmekaniska är dock det mest horribla. Kameran som mer än gärna byter vinkel mitt i plattformshoppandet, kontrollen som är lika precis som en slumpgenerator och slutligen buggar som får Battlefield 4 att framstå som ett spel som aldrig behöver uppdateras.

Trots detta valde jag att fortsätta kampen mot Team 17 och deras bastard. Trots detta hade jag bestämt mig att dessutom plocka platinumtroféen. Jag var nära att sluta ett flertal gånger. Ibland berodde det på hopp som var nästan omöjliga att klara av på grund av kameran, men det var vid segmentet Shuffleboard som det var som närmast.

Två troféer kräver att jag skulle träffa det svåraste målet tre gånger i rad samt att jag skulle klara av att få en ganska så hög poängsumma i matchen. Normalt sett går det att träna upp sin skicklighet, men i det här fallet finns det osynliga objekt som gör att min bricka helt plötsligt kan studsa åt sidan och att min motståndare kan få för sig att blockera vägen till det åtråvärda målet.

Trots att slumpen avgör helt och hållet lyckades jag till slut att klara av dessa hinder. Efter det var jag övertygad om att jag skulle fixa det hela. Men sedan sitter jag och blankt stirrar på statistiken som säger att jag har missat att samla två stycken Larry’s. Det är då jag väljer att stänga av.

Efter att ha ägnat så pass mycket tid åt konsolgenerationens kanske sämsta titel känns det på något sätt som poetisk rättvisa att jag inte har 100 procent i Leisure Suit Larry: Box Office Bust.

Egentligen borde jag bara ha 17 procent av alla Trophys – först då hade det på riktigt reflekterat exakt vad spelet står för. Bottenskräp.