Mina intryck från Destiny 2-betan

När Destiny (8/10) släpptes för knappt tre år sedan blev det en av mina största besvikelser under 2014. Trots en väldigt solid grund från Halo-veteranerna Bungie föll spelet pladask genom att släppa ett spel som var i stort behov av omväxling och innehåll.

En stor del av besvikelsen kom från de högt ställda förväntningarna jag hade efter betaversionen, vilket är något jag har intalat mig själv att hålla nere inför lanseringen av Destiny 2. Med det sagt gillar jag hittills verkligen vad jag ser i denna uppföljare.

Under betatesten den gångna veckan fick vi möjligheten att testa ett kampanjuppdrag, en strike och dessutom det tävlingsinriktade flerspelarläget. Eftersom det sistnämnda är ganska lågt på min lista av favoritsysslor, prioriterade jag det mesta av min tid på kampanjen samt samarbetsläget, och det lilla som visades upp demonstrerar stor potential inför den slutgiltiga lanseringen i september.

I kampanjuppdraget finns erbjuds större omväxling och mer dramatik än det fanns i hela första spelets kampanj sammanlagt. Designen på uppdraget är riktigt putsad, med skriptade händelser och utveckling av berättelsen som inte tvingar dig att öppna upp en webbläsare för att läsa bakgrundshistorien på en webbsida. Det är förstås inte läge att säga att hela kampanjen kommer att hålla samma höga kvalitet, men det finns en antydan om att Bungie har lärt sig av felen de gjorde i första spelet.

Tower-området har sannerligen sett bättre dagar.

Även strike-uppdraget håller väldigt hög klass, med gigantiska öppna områden, stor omväxling och en underhållande bossfight. Jag påmindes dock om hur varierande upplevelsen kan vara i ett onlinespel, beroende på vilka spelare jag har vid min sida. Vid första försöket parades jag ihop med en person som nöjde sig med att hoppa av och på sin sparrow i flera minuter, och en annan individ som inte kunde följa markören på skärmen som pekar mot nästa mål.

Nästa gång fick jag dock lite mer kompetenta kompanjoner, och genast blev det en hisnande färd genom den främmande planeten. Det ställdes inte några högre krav på samarbete förrän framåt slutet när vi ställdes inför den stryktålige slutbossen, men det var ändå en trevlig upplevelse att ta sig an de vågor av fiender som kastades mot oss på vägen dit.

När jag tänker tillbaka på hur positiv jag var efter betan av förra spelet är det förstås svårt att veta hur jag kommer att känna inför Destiny 2. Samtidigt är det ganska lovande att jag faktiskt har börjat se fram emot spelet med tanke på hur bränd jag blev förra gången. Det kommer inte att klaffa med mig om Bungie ännu en gång släpper en ekande tom produkt som de fyller på med expansioner med tiden. Om de däremot erbjuder något som känns mer komplett och fylligt kan det mycket väl bli något jag lägger en del timmar på framåt hösten.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.