Förhandstest: The Inpatient

När jag tar på mig mitt VR-headset vaknar jag upp. Jag minns ingenting; inte vem jag är, inte var befinner mig och jag har ingen aning om vad som har gjort att jag har hamnat där jag är. Ur mörkret träder en figur fram som liknar en läkare, och vilsen som jag känner mig väljer jag att lita på honom när han berättar att han ska hjälpa mig ur mörkret, fram mot sanningen.

Jag genomlider några sessioner av något som liknar regressionshypnos tillsammans med doktorn. Till en början ser jag saker klart och tydligt och kan börja urskilja ett händelseförlopp; jag har tydligen råkat ut för något allvarligt, ett våldsamt övergrepp av något slag. Doktorn kommer närmare och närmare för varje lyckat (eller misslyckat?) försök till att minnas. Mot slutet av dagen är han så nära mig att jag nästan kan känna hans unkna andedräkt. Även om min tillit till honom har minskat drastiskt försäkrar han mig om att allt kommer att ordna sig, allt kommer att bli bra.

Som du märker av den inledande texten, tar det inte speciellt lång tid innan The Inpatient har huggit tag i mig med näbbar och klor. Jag glömmer snart bort att jag befinner mig i en luftig kontorslokal nära Stureplan i Stockholms innerstad, där jag får möjligheten att återknyta bekantskap med filmisk skräck innehållande suggestiva toner som kittlar mitt inre likt spindelväv över ansiktet.

Kan du backa en meter eller så? Eller kanske tugga en bit Extra?

Så småningom börjar helvetet braka loss inne i sjukhuset jag befinner mig i, och även om jag har fått en rumskamrat känns det verkligen inte som att allt kommer att ordna sig eller bli bra. Efter några korta, skrämmande sekvenser som får mig att känna mig ytterligare mer illa till mods, får jag möjligheten att rymma från mitt låsta rum. Jag tar chansen.

Omedelbart ångrar jag mig och önskar att spelet hade erbjudit mig ett val att stanna kvar i min cell och tugga kackerlackor och dricka vatten. Givetvis är korridorerna otroligt långa och erbjuder för tillfället endast sporadiskt blinkande ljus- Det är som upplagt för ett påhopp när som helst, något som jag relativt omgående får bekräftat. Jag blir skrämd gång på gång av höga ljud inifrån sjukhuset eller synvillor som plötsligt står mitt framför mig och skriker. För varje explosion av kalla kårar som jag erfar, hoppas jag innerligt att inte ansvarig för demo-sessionen märker något från soffan där han sitter.

På det här sättet fortsätter min upplevelse i ungefär en timme. Emellanåt är jag så rädd att jag hör mig själv säga ”kan inte förhandstesten ta slut snart?”, fast för mig själv då såklart. Ingen får ju märka att 45-åringen med VR-headset och hörlurar på huvudet börjar få panik.

Hej syster! Vad skönt med ett vänligt ansikte i dessa korridorer…

Som VR-upplevelse lämnar The Inpatient mig med en stor portion förvåning. Väldigt ofta framkallar VR-spel ett lätt illamående, men trots att jag ges möjligheten att fritt röra mig i rummen och i korridorerna, känner jag ingen tendens till åksjuka. Det enda illamåendet som kvarstår efter sessionen är den som spelet medvetet givit mig; känslan av obehag.

Kontrollerna är mycket intuitiva och hanterar den virtuella miljön exemplariskt. Jag måste visserligen peka och klicka med PlayStation Move-kontrollerna för att utföra vissa manövrar, men jag har svårt att tro att det skulle gå att lösa på något annat sätt. De fladdrande händerna som inte kan användas för finmotoriska manövrar finner jag roande snarare än irriterande. Inget fungerar ju bättre för att bryta isen än flygande schackpjäser i hela rummet när det enda jag vill är att flytta springaren på ett schackbräde.

När jag åtog mig uppdraget att förhandstesta The Inpatient var jag skeptisk till hur jag skulle kunna klara av upplevelsen. Nu, några dagar senare, kan jag inte tänka mig något annat än att fortsätta äventyret och skräckupplevelsen. Spelet släpps i slutet av januari och dryga månaden borde väl räcka för att stärka mitt psyke för att längta efter en upplösning?