Spelhallar: Sverige vs. Japan

Jag har fortfarande väldigt tydliga minnen av de spelhallar som gällde när de fanns i min hemstad. Det var mörka ställen; belägna antingen i anslutning till en videobutik eller nere i en källare någonstans dit solljuset aldrig nådde. Klientelet liknade de lokaler där de åtråvärda arkadspelen och flipperborden befann sig; de var en smula mörka, ensliga och höll sig gärna i sitt eget hörn.

Berättelsen om Sveriges spelhallar handlar inte så mycket om gemenskap och igenkännande som det i mina upplevelser handlar om en verklighetsflykt. Personligen gick jag till dessa hålor för att upptäcka nya horisonter och prova nya upplevelser, trots att jag redan vid denna tid förstod att grundidén var att stjäla mina pengar.

Jag vet inte hur mycket pengar jag matat in i myntinkasten för arkadspel som Rygar, Shinobi, Afterburner eller Gauntlet, för att inte tala om klassiska flipperspel som Terminator 2: Judgment Day, The Addams Family och Cyclone. En sak som dock slår mig när jag blickar tillbaks på tiden som gått; jag har alltid varit ensam, eller i sällskap av någon enstaka vän.

Nu sitter jag här mitt i natten i Japan och har hittills hunnit uppleva ett tiotal relativt ansenliga spel- eller arkadhallar. Skillnaden är slående, både när det gäller människorna som njuter av att spela och när det kommer till helhetsupplevelsen. Sverige och Japan är verkligen två länder som är olika varandra!

När du vill bejaka din manlighet: Fotosessioner i Usagi 2!

När du vill bejaka din manlighet: Fotosessioner i Usagi 2!

Det första som slår mig är placeringen och själva miljön i japanska spelhallar; den är alltid ljus och trevlig, åtminstone de som jag har upplevt hittills. Golv och tak är oftast vita och bjuder, tillsammans med det skarpa ljuset, in till betydligt trevligare upplevelser än vad jag minns från Sverige. Det finns dessutom äventyr för precis alla, oavsett om du är 40+ som jag, eller en krabat på fyra, fem år. Intensiva rytmspel trängs tillsammans med Pokémon-liknande spel där du kan skaffa ett minneskort för att spara dina framsteg, och rena pengaslukande maskiner där du gång på gång drivs att mata in pengar för att vinna storvinsten.

När jag tar alla mina upplevelser och känslor i beaktande, är det tydligt att japanerna lyckats med något som vi i väst har misslyckats med totalt. När det kommer till spelhallar heter receptet för överlevnad inte virtuell verklighet eller flipperspel kombinerat med hyperrealistiska skräckupplevelser; det handlar om gemenskap!

Under helgerna i Japan trängs skolflickor med tonårskillar som börjar få skäggväxt; mödrarna hejar på sina döttrar att nå högre poäng i Hatsune Miku: Project DIVA Arcade, en hel familj spelar airhockey under glada tillrop och pojkvänner tittar uppskattande på när deras respektive dansar frenetiskt till Dancing Stage Supernova. De äldre damerna och herrarna har satt sig en bit ifrån och matar SEGA-mynt i de mångbottnade ”skyffla mynt”-spelen där målet är att få så många ”penningar” att rasa ur maskinen som möjligt.

Taiko: Drum Master - ett vanebildande spel som frambringar skavsår och träningsvärk!

Taiko: Drum Master – ett vanebildande spel som frambringar skavsår och träningsvärk!

Ljudnivån är alltid väldigt hög och i de mest intensiva spelhallarna går dessutom personalen omkring och hejar på med sina högtalarförstärkta, genomträngande röster. Alla uppmuntras till att ha kul och ingen är dålig; kort och gott är dessa samlingsplatser ett ställe där det är meningen att du ska ha kul tillsammans med dina nära och kära.

Jag faller hårt för två rytmspel; dels Hatsune Miku: Project DIVA Arcade såklart men även Taiko: Drum Master. Trots att jag spelar på den normala svårighetsgraden, har jag ändå svårt att hänga med bitvis, men det händer ändå att folk flockas kring mig när jag spelar och även om jag misslyckas från gång till annan hör jag japanerna utbrista ”sugoi” – duktigt, grymt spelat.

När jag är klar, träder någon från publiken fram och spelar efter mig. Självklart väljs den högsta svårighetsgraden där det hamras på knapparna i en overklig takt och det är vid dessa tillfällen det slår mig; alla är duktiga, alla är ”sugoi”, för varför skulle man behöva skryta eller låta någon annan vara mindre värd? Det är ju ändå en spelhall i Japan vi pratar om; ett ställe att träffas, umgås och dela glädje i!

2 kommentarer
  1. Thomas Thomas
  2. Alestes Alestes

Lämna ett svar till ThomasAvbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.