Hatsune Miku Expo 2016: Osaka

Om du har hängt med bloggen ett tag och dessutom varit intresserad av den japanska kulturen eller galenskapen, har du nog inte undgått att observera den riktning en del av inläggen har tagit. Jag pratar så klart om den stora kärleken till den uppåtgående solens land och alla rikets annorlunda tolkningar av det många tycker är normalt.

Jag har snart tillbringat min allra första vecka i Japan och fått uppleva ganska mycket säregna saker; toaletterna inte minst. En av de absoluta höjdpunkterna än så länge har dock varit den händelse som jag precis varit med om. Jag har sett den virtuella pop-divan Hatsune Miku med egna ögon – ”live” om man nu kan kalla upplevelsen för något sådant.

Innan jag berättar om själva konserten, måste jag börja från början och tala om vilket fantastiskt folkslag japanerna tillhör. När jag och min son kommer fram till lokalen där själva evenemanget ska utspela sig, möts vi av en lång, ringlande kö som känns enorm. Vi måste dock fylla på med energi innan vi ens närmar oss Miku Expo och beger oss därför till ett närliggande kafé för lite iskaffe och snabba kolhydrater.

Efter att vi har tillgodosett våra behov, spatserar vi raskt tillbaks till Zepp Namba, som lokalen heter, för att sälla oss till folkmassan. Vi är ute i väldigt god tid men får ändå stå över en timme i kö innan vi närmar oss ingången. När vi ska hämta ut våra biljetter, observerar kontrollanten att vi är en av sex utländska gäster, varpå han snabbt frambringar biljetterna och sedan ser till att vi får komma långt fram i kön som om vi vore kungligheter.

Efter en kvart släpps vi in i den relativt trånga konsertlokalen och jag söker mig långt bak från scenen eftersom jag ser att det finns en plattform där min son kan stå för att se ordentligt. Efter några minuter fylls lokalen till max; även om allt känns stort, misstänker jag att vi ändå inte är mer än 3000 människor i huset. Det känns fullpackat.

Många ljusstavar blir det… min har sex olika färger!

Tajmingen är perfekt. Till skillnad från svenska evenemang där jag nästan plågas innan musiken startar, har vi bara några minuter på oss att ställa oss i en bekväm position. Fler människor trampar in och snart har jag inte mer plats att stå på än vad mina fötter erbjuder mig. Prick klockan 14:oo släcks belysningen och musiken börjar pulsera. Vi introduceras via en skärm snabbt till de fyra mänskliga musikerna och sedan tystnar allt igen.

I ett virrvarr av grafik och ljud byggs stämningen upp. Jag känner hur hjärtat slår hårdare och jag sneglar upp mot min son för att kontrollera att han har det bra; ett stort flin har brett ut sig över hans ansikte. I ett musikaliskt, dubstep-liknande crescendo byggs känslorna upp för att inom kort explodera; hon står där på scenen, hon är här, hon är (nästan) verklig. Hatsune Miku greppar mikrofonen och levererar ”The World Is Mine” utan pardon.

Folkmassan verkar ha repeterat in ett slags repertoar som inkluderar synkroniserat viftande av ljusstavar; något som vi till en början har svårt att anpassa oss till men som ger sig efter en stund. Det finns ett antal rörelsemönster som är perfekt anpassat till den minimala ytan av rörelsefrihet som erbjuds. Det tar inte många minuter förrän vi hänger med i det frenetiska viftandet!

En ensam Diva på scen och så många, japanska hjärtan som bultar!

Med japansk effektivitet river divan och hennes mänskliga musiker av hitlåt efter hitlåt; World’s End Dancehall, Tokyo Teddybear, Remote Control, Love is War och The Singing Passion of Hatsune Miku är bara några av höjdpunkterna. Av någon anledning känner jag att tårar rinner nerför mina kinder när jag hör Weekender Girl och Tell Your World – jag vet inte varför, det bara händer!

När Megurine Luka sjunger och dansar till Luka Luka★Night Fever, då släpper precis allt för mig. Jag tar tag i min ljusstav som kostade 3000 Yen, viftar den som om jag vore en japan men kan inte låta bli utan att hoppa och skrika samtidigt. Jag vet att jag inte borde bete mig på det sättet men när jag kikar till höger ser jag att den söta, japanska tjejen i 15 års-åldern gör likadant, då vet jag att jag är i gott sällskap.

När vi stapplar ut från konserten vet jag att vi har varit med om något helt unikt. Jag och min son har fått uppleva en livekonsert där huvudrollen innehas av ett hologram, vars röst produceras av mjukvara. Vi har egentligen inte sett något verkligt, utan något som kräver att vi är mottagliga för en alternativ verklighet; vi har upplevt framtiden!