En nybörjares tankar om storheten i Dark Souls

Ja, det var länge sedan du fick läsa ingående om mina framsteg i detta förträffliga spel. Äventyret har såklart fortsatt trots avsaknad av blogginlägg eller skrivna uppdateringar om mina framsteg. På min sons och min privata Youtube-kanal räknar jag dock till 28 avsnitt av strömmande i dagsläget och det visar tydligt att jag har funnit ett favoritspel.

Men vad är det förutom den oförlåtande svårighetsgraden, det pumpande adrenalinet i bosstriderna och endorfinruset efter en besegrad jättedemon som gör detta verk så stort och så bra? Får jag bara använda ett ord i beskrivningen så blir det ”genialitet”.

Ååååååh, skit vad stor du är! Jag sticker!

Att en spelutvecklare har ambitionen att göra ett grandiost äventyr hör väl sällan till ovanligheterna, men att lyckas leverera upplevelsen i ett kompakt format som ändå känns stort, kräver en alldeles speciell sorts magi. From Software verkar leva ett liv i magikerkläder och trollkarlshattar, eftersom jag nu tittar tillbaks på nivådesign och förmågan att komprimera en stor spelupplevelse till ett relativt litet område och blir alldeles vimmelkantig.

Ta området Undead Burg som ett exempel. Det tar en bra stund att utforska området de första gångerna, speciellt då döden verkar lura bakom varje hörn. De förbaskade skelettkrigarna som kastar eldbomber måste rensas bort, det bepansrade vildsvinet måste nedgöras och de hemska, odöda riddarna måste elimineras innan jag når nästa utmaning. Men när jag i efterhand återvänder till området och börjar utforska alla vinklar och vrår, lyckas jag även låsa upp dolda vägar som leder tillbaka till början av området.

Genvägarna i spelet är en formidabelt stor källa till känslan av tillfredsställelse. Att besegra en ruskigt stor riddare eller våga springa ner i en källare istället för att fly kan visa sig ovärderligt i kommande genomspelningar av området, och det väcker en oerhört stark upptäckarlust i mig. Att följa min sons kunskap som han insupit via Youtube är visserligen bra i pressade situationer, men jag känner den riktiga kärleken till spelet när jag i lugn och ro hackar mig fram genom fiender och upptäcker nya delar av nivåerna.

Det bästa är att genvägarna genomsyrar hela spelupplevelsen. De dyker upp som belöning för mig nästan varje gång jag tar mig tid att våga utforska de mörka korridorerna till vänster eller när jag är nyfiken på vad som finns nedanför en rostig stege.

En annan viktig sak är att återvända starkare till tidigare minibossar eller stora monster som i början känns oövervinnliga. Min personliga nemesis i början av mina videoströmmar var den röda drake som vaktade bron som leder från Undead Burg till Altar of Sunlight. Jag kallade henne Prinsessan Rödros och beslutade mig redan tidigt för att hon måste nedgöras.

Väl uppe i nivå 70 med en hel del själar investerade i styrka, livskraft och uthållighet, tog jag beslutet att konfrontera henne en sista gång. Givetvis åkte jag på stryk några gånger men efter ett par försök lyckades jag äntligen besegra besten. Även om vinsten inte innebar någon stor utdelning av själar, kände jag mig ändå otroligt nöjd eftersom jag uppnått ett av de mål som jag satt upp för mig själv.

Prinsessan Rödros (Hellkite Dragon), vi möts igen…

Jag är också fortfarande förbluffad över spelets sinnrika implementation av onda fantomer som kan invadera min värld. Konceptet bygger på att när jag är mänsklig, står min värld öppen för andra spelare att invadera i syfte för att försvåra min framgång. Jag tycker personligen väldigt illa om detta spelsätt eftersom jag hittills endast fått påhälsning av extremt duktiga Souls-spelare som gör slarvsylta av mig snabbt och effektivt.

Genialiteten träder dock fram i de områden där datorstyrda karaktärer iklär sig rollen av internetfantomer och invaderar min värld. Dessa motståndare är givetvis mycket enklare att besegra, men samtidigt ger de en oerhört tillfredsställande känsla då jag lyckas besegra dem. I de båda fall som jag råkat ut för detta fenomen, har jag inte förrän långt efteråt lyckats inse att det inte var en människa som styrde fienderna, utan spelet själv.

Med allt detta i beaktande, kan jag inte låta bli utan att le av lycka. From Software har inte bara lyckats skapa en liten värld med stort innehåll och väldiga vyer. De har dessutom klarat av att implementera ett slags meta-lager där invasionen av andra spelare blir en del i själva världen och i verkligheten där min hjälte kämpar sig mot framgång mellan dödsfallen.